GULDEMLAN

Det var en semifinal med smickrande siffror för malmölaget (div.2). I andra och tredje perioden satte vi upp ett tempo som de inte riktigt hängde med i och det kändes som om vi spelade ett långt långt power-play. Resultatet var i underkant, men i DM är det ju givetvis segern som är det viktigaste=)! Nu väntar en final mot något av Skånes div.1 lag.

Innan matchen sa jag till mamma & pappa att nåde den spelare som stöter till mitt knä... I slutet på andra perioden trillar jag själv rakt på det och det var ingen skön känsla alls. Jag fortsatte att spela och nu är det lika stelt som det var innan i veckan. Enligt Lasse är det en mjukdelsskada och det enda som kan sätta stopp för spel är min smärtgräns. När jag nu vet att svullnaden och knivhuggen inte är något allvarligt är det bara att köra på. Min smärtgräns är väldigt hög (ibland nästan för hög...) och den kommer inte få hindra mig i första taget=)

Enligt Scott och Jullan var det en spelare i motståndarlaget som var rädd för mig... Så fort jag kom så flyttade hon tydligen på sig=) Det gjorde hon i och för sig rätt i, står hon i vägen får hon skylla sig själv. Jag vill fram till vilket pris som helst, en tackling är inget jag drar mig för...;)

Tack för maten Lasse, snacka om att välja rätt bil=)!

Lördag  25/1 kl.14.00: IBC - Falun
Söndag 26/1 kl.14.00: IBC - KAIS Mora

Att skriva något om helgens matcher har jag dragit mig för. Det skar som en kniv när vi inte fick med oss en enda poäng och jag vet knappt om jag ens vill tänka på det just nu. Besvikelsen kommer tillbaka och jag orkar inte riktigt ta de känslorna igen. Tårar har runnit både inombords och synligt, varför blev det så här?! Vi försöker och försöker, men ändå har vi inga marginaler på vår sida. Att snacka om marginaler när vi förlorar första matchen (Boden) med 7-3 och den andra matchen (Skellefteå) med 11-7 känns kanske konstigt, men jag kan inte riktigt undvika det. För en gångs skull sköt vi mycket och visst, vi hade många skott som gick över eller sidan om, men när vi väl fick dem på mål så satt där en målvakt emellan. Jag kan inte förstå varför vi inte får in de där extra turmålen som alla andra lag verkar få. Att bollen studsar på mållinjen tio gånger innan den tar i stolpen och att motståndarna därefter får bort den på något konstigt sätt är inget ovanligt när vi spelar. Ibland blir man bara så trött på allting! Givetvis får vi inte gräva ner oss i detta för då är det kört. Vi har nya matcher och nya utmaningar att ta oss an. Det finns inget annat alternativ än att gå vidare och försöka plocka fram det spel som vi vet att vi har inom oss. Att finna den trygghet som vi hade nästan hela höstsäsongen är ingen omöjlighet!

Det är i motvind du ser vilka de verkliga vinnarna är. Att som liggande kunna resa sig upp och trotsa de värsta stormarna är en egenskap som leder till framgång. Vi har gjort det många gånger förr och vi kommer göra det igen. Ledordet efter helgen är att vi måste börja tro på oss själva igen. Självförtroendet har fått sig en törn och själv ska jag göra allt för att laga det igen. Att ta sönder saker är oftast mycket lättare än att laga dem, men ett lag som oss brukar bli trampade på, vilket gör att vi är vana vid att bygga upp självförtroendet själva!

Vilka dofter här är i bussen nu... Scott är förkyld och ville kurera sig för att vara pigg till våra två matcher. På en paus gick hon därför in på Statoil för att köpa sig lite vitlök. När alla hade satt sig ner och bussen började rulla började ätandet... Hon stoppade in en hel rå vitlöksklyfta (jag skämtar inte när jag säger att den var som stor som en femma...) och tuggade och tuggade i takt med att tårarna rann ner längs hennes kinder. Fy för alltså! Jag som inte tål vitlök mådde nästan dåligt av bara tanken på att hon tryckte i sig det... Ångerna var inte nådiga heller! Nu har vi vant oss och känner inte av det så mycket längre, men stackars de som får dela rum med henne...;)

I helgen var olyckan tyvärr framme. I mitten på tredje perioden i matchen mot Dalen tvingades Tapper bäras av plan. Efter diverse undersökningar har det nu visat sig att vi kommer få vara utan henne resten av säsongen då hennes korsband är av. Vår redan tunna trupp har nu blivit ännu tunnare... Under säsongen har spelare av olika anledningar trillat bort och nu är vi helt plötsligt bara tolv utespelare och två målvakter kvar. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kommer klara av vad som krävs, men minsta lilla skada kommer slå tillbaka grymt hårt!

Tapper, jag hoppas du kör på hårt med din rehab-träning så att du är fit for fight till nästa säsong! We need you=)!

Tenta 8.00-13.00
Klockan 05.00 i lördags morse gick jag upp för att åka till Halmstad och skriva tenta. Jag kände mig trött i huvudet då detta var en skrivning där man skulle komma ihåg gigantiskt många saker. Jag hade sovit oroligt bara för att jag var rädd för att glömma allt och alla de gånger jag vaknade började jag automatiskt räkna upp det som skulle minnas. Det jag hade bestämt mig för att kunna satt i alla fall och så långt kändes det bra. Våra vanliga tentarutiner föll också in; Vi satt längst ut på en rad, Madde satt framför mig, Madde påminde mig om att skriva rätt personnummer (ja det är sant, en gång skrev jag fel på tentan, snacka om att vara förvirrad...). Skrivningen delades ut och jag började kolla på den. Känslan av att läraren ville sätta dit oss lyste som en lampa i mörkret. Av all den fakta som jag bara tryckt in i huvudet var det inte mycket jag hade nytta av utan det blev istället till att "flumskriva" på frågorna. Hoppet ligger nu på att min uppfiningsförmåga är så god att jag samlar på mig de nödvändiga poängen som behövs=)

IBC - Dalen 2-8
Efter en mindre bra förmiddag var jag nu fast besluten om att eftermiddagen skulle gå i lyckans teckan. Jag var lite orolig för att nattens sömnsvårigheter skulle påverka min prestation på plan då jag är extremt beroende av både rätt mängd sömn och mat innan match. På uppvärmningen måste jag dock säga att jag personligen kände mig förvånansvärt pigg, lagmässigt kändes vi dock lite "platta". Det var inte riktigt samma gó i oss som det brukar kunna vara... När matchen väl var igång var det samma sak där, många stod på hälarna och det var ingen fart från något av lagen. Dalen kändes till och med segare än oss och jag tänkte att får vi bara lite spring i benen så fixar vi det här. Det var då lättare sagt än gjort... Med en aning otur tog norrlänningarna ledningen med 0-1 i en kontring där vi precis innan hade lagt ett skott i stolpen. Efter första perioden hade vi underläge med 0-3. I andra var det ett helt annat Engelholm som kom ut. Vi var mer alerta och tempot var ljusår från första perioden, 2-4 var resultatet vid nästa vila. I tredje perioden var vi tyvärr tillbaka i samma spår som i vår första period. Resultatet stod sig i de tio första minuterna innan vi gick upp för att försöka pressa på motståndarna. Som det lätt kan bli vid såna chansningar öppnade vi upp mycket bakåt och målen rann iväg. Om vi förlorar med 2-4 eller 2-8 känns dock strunt samma, poäng är det enda som räknas! För att lyckas måste man våga misslyckas!

Lördag kväll
Efter matchen var det snabbt till att göra sig i ordning för personalfest. Jag kände mig måttligt sugen efter min långa dag, men det var bara till att fräscha till sig och klistra på ett leende. Efter jag hade duschat och bytat om till feststrassen skulle jag ta mig förbi Engelholms P15 lag som stod utanför omklädningsrummet. "Ursäkta killar, men skulle jag få kunna komma förbi? Alla grabbarna flyttar på sig och en av dem snubblar lite lätt och sätter sig på ändan. Han tittar mot dem andra och säger: "Titta grabbar, jag FÖLL för henne" En oväntat kommentar från en sån liten tolle...;)

"Eliten" hade bestämt sig för att samlas upp i Anders lägenhet innan vi skulle möta upp övrig personal...;) Det var en riktigt stor och fin lya de hade skaffat sig och sett till utsikten är det kanske tur att jag inte bor där. Jag hade allt som oftast suttit vid fönstret och kollat vad som hänt...;) Efter fördrinken (givetvis alkoholfritt för mig) begav vi oss iväg till Klitterhus där tillställningen skulle hållas. Det bjöds på italiensk buffé, en supersmarrig fruktsallad till efterrätt och ett livéband. Vid halv nio-tiden fick dock taxi Emelie rycka ut och köra hem en i personalen. Han har en förmåga att drabbas av migrän så fort han är på fest. Det var inget som berodde på alkoholen för tydligen kunde det flyga på honom oavsett. När jag hade lämnat honom i Munka åkte jag därefter tillbaka för att avnjuta efterrätten och strax efter tio-tiden begav jag och Elina oss därifrån. Jag var helt slut och kände att jag behövde lägga mig för att samla krafter till söndagens match.

IBC - Örnsköldsvik 3-7
Revanschsugna som vi var kändes allting mycket bättre än på lördagen. Uppvärmningen var laddad och löpningarna såg mycket piggare ut. Det verkade som om vi alla var sugna på segerns sötma! Matchen speglades av ett mycket högre tempo än det mot Dalen. Båda lagen trummde på och det skapades chanser åt bägge håll. Vi var en aning ineffektiva och bollen ville inte riktigt leta sig in i nätmaskorna. Det var frustrerande att istället få plocka ut den ur vår egen kasse... Jag måste i alla fall få säga att Ö-vik är ett lag som är sämre på att ta tillbaka bollen i power-play än vad vi är, och då är vi inte bra på det...! Vi tilläts att slå krossboll på krossboll utan att de kom rätt i sina positioner. Tvärr var det inget som hjälpte oss att vinna...

Nu väntar en enormt viktig helg som kommer avgöra hur jämt elitseriens bottenskikt kommer att bli. Jag hoppas på en bra träningsvecka med hög närvaro så att vi kan slipa på sånt som inte riktigt klaffade denna gång. Det hade varit en enorm lättnad att på söndag få sätta sig i bussen med full poäng mot både Boden och Skellefteå. Kom igen nu tjejer, det här klarar vi. Tillsammans ska vi våga anta utmaningen om att segra, våra hjärtan kommer visa vägen!


Bild: Bildbyrån

Vilken träning alltså... Ursäkta, men jag klarar inte av "dutt- och lojträningar", jag fullkomligt hatar det! Anledningarna till att vi bara skulle hålla på i en timme var dessutom inte acceptabla. Intresset för att kolla på herrmatchen mellan Landskrona - IBC ska inte få vara så stort att vi själva slösar bort träningstid. Anledning nummer två om att det berodde på att vi har dubbelhelg köper jag inte heller. Det här är elit och är det någon spelare som inte pallar att träna 1.5 timme två dagar innan match så är det egenträning som gäller, punkt slut!

Hela min femma stannade kvar en stund extra för att lira. Som "sophinkar" (internt i vår femma...) hittade vi varandra riktigt bra och det mesta stämde. När jag kom hem var jag dock måttligt irriterad över träningen och jag var bara tvungen att sätta på mig utelöpskorna för att avreagera mig. Det blev en joggingrunda med lite avslutande snabbhetsövningar. Jag är ingen spelare som kan prestera med en "sås-träning" i benen utan jag behöver fart och fläkt för att jag ska vara på tårna till match!

Idag kom pappa hem med nylanserade produkter från Pågen. Han brukar få hem nyheter, vilket är toppen så länge det är hälsosamma bröd... Denna gång var det då 100 grams muffis, 48 stycken med ljus choklad och 48 stycken med mörk choklad. Vågar jag säga att jag redan har ätit två... Ahh, jag var ju bara tvungen att prova båda smakerna...=) Någon som vill hjälpa oss att äta upp dem kanske?! Se det som en god gärning, annars lär vi lägga på oss ännu fler extra kilon...;)

Till helgen är det då dax att dra på sig matchdressen igen. På lördag ska vi ta oss an Dalen och på söndag Örnsköldsvik. Tidigare har vi mentalt sett haft svårt för att ladda till dubbelhelger. Oftast har vi bara spelat bra en av dagarna. Jag hoppas att Vöcks mentala jobb har gett resultat och att vi presterar två kanonmatcher inför vår hemmapublik! Vem som vinner? De laget som har överlevt julskinkan bäst...;)

I fredags var jag och kollade på den stekheta seriefinalen i division 2, mellan Munka Ljungby och Åstorp. Det har blivit lite av en vana att dessa två lag ska göra upp om första platsen. I år är det väl kanske lite väl tidigt att påstå att guldet kommer stå mellan de lagen, men de senaste åren har de broderligt avancerat uppåt i seriesystemet. Tidigare möten jag har sett har alltid resulterat i en uddamålsseger till Åstorp, vilket bevisar den lilla skillnaden mellan dem båda. Personligen tycker jag det är ett extra roligt möte då jag känner många ganska väl i båda lägerna. Jag säger som jag brukar: "Som lag ligger Munka närmst hjärtat, men jag kan ändå heja och unna framgång till en del spelare i Åstorp". Hemmalaget började starkast och efter första perioden ledde de med 4-1. Att det skulle gå så lätt hade jag inte trott och jag började nästan tycka att det var lite tråkigt om den vanliga spänningen inte skulle infinna sig. Att räkna ut Åstorp ska man dock aldrig göra! Efter tre Munkautvisningar lyckades de vända på steken och ta ledningen med 4-5. Jag led verkligen med Munka och tyckte att de genom alla möten hade jobbat sig ihop till en trepoängare. I slutet lyckades de få till en kvittering, men i sudden gjorde Åstorp det avgörande målet och matchen slutade 5-6. Om man bortser från andra perioden, som var lite "platt", var det en sevärd match. Frågan man ställer sig nu är om man kommer få se fler seriefinaler mellan dessa två föreningar...?!

Både innan och efter sammandrabbningen har det från bägge håll förekommit en hel del munhugg, vilket jag tycker är lågt. En match ska avgöras under 60 minuter och därefter är det bara att acceptera sig själv som en vinnare eller förlorare. Smutskastning hör inte hemma i idrottens värld!

Halvårets...

...största besvikelse: I bortamatchen mot KAIS/Mora får vi åka hem utan poäng (7-6). Att släppa in två mål i vårt eget power-play är inte godkänt. I slutändan kändes det som om det var alla våra individuella misstag som avgjorde matchen.

...mest oväntade poäng: Här kan jag inte säga annat än Rönnby hemma (5-6 SD). Inför matchen skulle det, som jag har sett andra skriva, vara en kassaskåpssäker seger för svenska mästarinnorna. Vi ville något helt annat och kämpade oss till en poäng.

...mest övertygande match: Genom att spela diciplinerat och självsäkert imponerade vi på Karlstads hemmapublik. Det mesta fungerade och vi hade inga större problem med att knipa en trepoängare (2-5).

...utklassning: En av de mest omtalade matcherna, än så länge, är när vi mötte Balrog hemma (1-17). Att vi skulle åka på en förlust var väl egentligen inget konstigt, men att förlora så stort är inget vi vill göra fler gånger!

...transportmatch: När Skellefteå (4-2) kom på besök bjöds vi på det ena läget efter det andra. Under långa stunder ägde vi bollen och att vi bara stannade på fyra mål kändes underligt efter alla de chanser vi skapade.

...retligaste förlust: Sett i Engelholms ögon speglades hemmamatchen mot Endre av en del otur (4-5). Vi var mycket väl värda poäng, men denna gång räckte det tyvärr inte hela vägen.

..."stå-på-hälarna": Här gick det inte att skilja bortamatchen mot Ö-vik (5-2) och hemmamatchen mot Täby (2-7) åt. Förluster är extra tuffa då man efteråt känner att man inte kom upp i sin normala kapacitet.  

...orosmoment: Hemmapremiären mot Pixbo (1-8) oroade i alla fall mig en aning. Tidigare säsongspremiärer har vi oftast lyckats hålla jämna steg med göteborgslaget. Detta år gjorde vi alltså inte det, men nu i efterhand var det inget som vi nämnvärt behövde bekymra oss över. 

...defensiva slit: Efter premiärförlusten mot Pixbo (där min femma släppte till mycket i defensiven) ändrade vi vårt spelsytem till 1-2-2. Med en träning i benen satte vi det klockrent i bortamatchen mot Dalen (4-4) samtidigt som vår andra femma spelade ett säkert 2-2-1 system.  

...dalmatch: I bortamötet mot IKSU spelade vi en helt okey första period, men allt eftersom matchen gick blev vi bara sämre och sämre (11-1).

...trepoängare: Den första segern känns alltid extra speciell. I år tog vi den i hemmamötet mot Boden (5-4).

...kategorilösa match: Falun borta är en match som känns lite "suddig" (7-1). Varken vi eller dem bjöd på något extra och segern kändes rättvis. 

Det känns som om vi går en spännande fortsättning till mötes. Allt är långt ifrån klart, må bästa lag vinna!