GULDEMLAN

- Våga ta risker!

Jag vågade inte, du vågade inte. Tänk om någon av oss hade vågat...

GOTT NYTT ÅR=)

Nu i mellandagarna så brukar vi alltid vara med i diverse inomhuscuper i fotboll. I år var inget undantag så igår åkte jag till Åstorp för att heja på mina lagkamrater. En bit in på kvällen så dök även supportern Katta upp. Hon satte sig vid mig och när hon tittade ner på sin mobil så ven det plötsligt en boll förbi oss.

- Det var nära ögat!
- Ja, det gäller att ha koll på vad som händer för det vore ju mindre roligt att få en läderboll i huvudet när man inte är beredd på det.

Tio minuter senare:

Jag: Vill du ha en läkarol?
Katta: Ja, tack!

Plötsligt händer det som inte får hända. Under tiden som vi tittar ner i asken så kommer det en boll flygande emot oss. Vi ser den inte och rätt som det är så träffar den Katta rakt i huvudet. Hela läktaren blir knäpptyst och vi bara tittar på varandra. Efter några sekunder brister vi ut i skratt och det var ju inget vi var ensamma om, övriga läktaren var inte sen på att hänga på...;) Efter den händelsen följde vi hela tiden spelet med blicken, ett sånt misstag gör man bara en gång...

Det har nu gått fyra veckor sedan jag skadade mig och här kommer dagens lägesrapport:

* Jag använder inte mina kryckor inomhus. Förhoppningsvis kommer jag inom det närmsta få lägga dem helt och hållet.

* Uppför trappor går jag helt obehindrat. Nerför är det dock svårare, men jag klarar av det=)

* Omkretsen runt mitt skadade knä/lår har minskat med 2-3 cm jämfört mot mitt friska. Musklerna tynar bort fortare än man tror och jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut några veckor efter operationen... 

* I torsdags var det första gången som jag körde bil. När det bara gäller kortare sträckor så är det inga problem och det känns skönt att inte längre vara så beroende av andra.

* Jag kan böja mitt ben mer än 90 grader.

* Jag kan ta på mig strumpor utan att behöva sätta mig ner på golvet...

* Jag har fått sår vid mina tummar. Vems fel? Kryckornas...

* På matchen mellan FCH - Warberg kunde jag sitta utan att behöva lägga benet på stolen framför (den var dessutom upptagen så det alternativet fanns ändå inte) Tack för biljetten Emma=)!

I sådana här situationer gäller det att glädjas åt det lilla. Det tråkiga är dock att jag, efter operationen, kommer att få börja om på noll igen...

Ett leende spred sig, dimman börjar ge med sig...

Kvällens aktivitet var en spa-afton på Hotell Erikslund. Som sponsor passade de på att bjuda in oss och nu när vi är spellediga så satt det extra fint med lite vardagslyx. Vi inledde med att bubbla, läsa tidningar, basta och bara ta det allmänt lugnt innan det var tid för behandlingarna. Först fick ansiktet sig en omgång innan vi gick över till händerna. Nu känns det nästan som om man har fått bebishud, riktigt mjukt och skönt=) Sen är dock frågan hur länge det kommer att sitta i. Som vi själva konstaterade så har man ju knappt tid till att borsta tänderna på morgonen och skulle dessutom en sådan här procedur läggas in i planeringen så skulle det betyda att klockan måste ringa en halvtimme tidigare. En "klok" person uttryckte sig:

- Nu vet vi vad vi ska göra på bussresorna...

Vi var ganska överens om att vi skulle hålla detta för oss själva, men vad är roligare än att bjuda på sig själv...;)

Det hela började med att jag och Bengan skulle köra och titta på Landskrona - FBC herr. Ni som känner oss vet att vi sällan hittar någonstans, men i denna idrottshall har vi varit många gånger samtidigt som jag passade på att få en detaljerad vägbeskrivning från en på jobb. Detta skulle vi bara inte kunna misslyckas med! Problemen uppstod däremot redan på motorvägen...

- Oj, jag missade södra avfarten.
- Det gör inte så mycket för han på jobb sa till mig att vi skulle köra av norra.
- Okey, men det var ju skönt. Då tar vi den istället.

Vi fortsatte och när vi väntade oss den norra avfarten så stod det helt plötsligt Eslöv.

- Vi får väl köra av här och sen köra på motorvägen igen så att vi kommer av på södra istället.

När vi väl hade kommit in i Landskrona så kände vi inte igen oss alls och vi snurrade runt hur länge som helst innan vi tog mod till oss att stanna och fråga om vägen. Tydligen var vi på helt fel sida om stan så det var bara till att vända ännu en gång. När vi väl nådde hallen hade vi "bara" missat en period och att det tog över en timme att köra från Helsingborg och dit var väl mindre lyckat... När vi sen skulle köra hem så berättade vi om vårt lilla äventyr för en vi träffade och det han direkt reagerade på var hur vi kunde vänta på att den norra avfarten skulle komma när vi hade kört förbi den södra och faktiskt var på väg söderut. Det kan man ju fråga sig och det komiska är att både jag och Bengan var lika säkra på att den skulle komma. Jag skyllde till och med på mig vägbeskrivare för att han hade sagt "fel":

- Han sa ju att det fanns två avfarter, men det finns ju bara en...

Tydligen hade vi först missat den norra och därefter även den södra innan vi upptäckte att vi var på fel spår. Att vi inte kände igen oss var ju inte så konstigt då eftersom vi inte hade kört av på det vanliga stället. Vi är verkligen hopplösa!

- Du borde vara sjukskriven på heltid.
- Det går inte för mitt jobb...
- Jag kan sträcka mig till halvtid. Ditt knä är svullet och har inte det lagt sig till på tisdag så måste vi tömma det på vätska.

Idag var det första gången hos sjukgymnasten och det var väl med blandade känslor som jag gick därifrån. För att vara ett korsbandsknä så såg det tydligen bra ut invändigt. Styrkemässigt var det inte heller några problem, men sämre var det då med utsidan. Jag kan väl inte påstå att jag har vilat särskilt mycket sedan skadan skedde. Anledningen till det är att jag tycker det är jobbigt att bara gå hemma. När jag inte gör något så blir det att jag tänker alldeles för mycket och det är främst det som jag har försökt rymma ifrån. Förra veckan hade jag många övertidstimmar, vilket var för att underlätta för de som skulle hämta och lämna mig samtidigt som jag ville samla på mig lite komptid för just sjukgymnastiken. Nu i efterhand har det ju varit mindre klokt...

Spänn lårmuskeln

Som väntat sattes min diagnos till att korsbandet var av. På köpet fick jag även en trasig menisk, men om jag förstod det hela rätt så var det inget som skulle förlänga min rehabiliteringstid. Beskedet kom inte som någon överraksning utan bevisade bara att min känsla, när skadan väl skedde, hade varit rätt. 

Åh vad jag längtar till den dag då jag får dra på mig matchtröjan igen...


Bild: fbce.se