Upp och ner, ner och upp

I måndags var jag och plockade bort mina stygn och numera är jag fri från allt som har med sjukhuset att göra=) Sedan en vecka tillbaka kör jag fullt ut på innebandyträningen och enligt föräldrarna på läktaren så ser man ingen större skillnad på mitt agerande nu efter operationen mot hur det såg ut innan. Fram till kvällens träning tycker jag att allt har fungerat bra, men idag tog det helt enkelt stopp. Det kändes lite som att mitt knä hakade upp sig och jag valde därför att kliva av efter halva passet. Det är inte helt omöjligt att det är en form av överansträngning eftersom jag har kört ganska tufft den senaste tiden. Nu hoppas jag dock att en god natts sömn ska rätta till de små problemen=)


Sju dagar efter knivsnitten

En vecka efter operation och ikväll genomförde jag mitt första innebandypass. Egentligen hade jag bara tänkt vara med på övningarna, men eftersom det kändes så bra på dessa så tog jag även klivet ut på banan när vi skulle spela. Det fungerade överraskande bra och jag hade varken problem med löpsteget eller vändningarna. Närkamperna gick jag väl inte in i till 100% och jag undvek även att täcka skott. Jag har ju trots allt mina stygn kvar... Om mitt knä inte svullnar under natten så blir det en repris imorgon. Matchspel känns inte längre långt borta=)


Det kvarstår några hållplatser innan jag är framme

Tre dagar efter operation och nu har jag även gett mig på att springa. Det var inte länge eller snabbt, men det var i alla fall 10 minuter i 7 km/h. Nya utmaningar imorgon!

Det rasade sandslottet ska byggas upp igen

Det har gått över en vecka sedan jag tränade sist (om man inte räknar hoppandet på kryckor som var sjukt jobbigt!) och idag var det tid för mig att kliva in i gymlokalen. Denna gång ansvarar jag själv för min rehabilitering och eftersom jag vid två tidigare tillfällen har haft knäproblem (uttänjt ledband samt korsband) så känns det som att jag har hyfsat bra koll på vad som ska göras. Förstra svettdroppen i pannan är alltid extra speciell!


John Blund hälsade på mig

I natt har jag sovit som en prinsessa. Under en veckas tid har jag vaknat varje gång som jag har rört på mig, men nu kunde jag snurra helt obehindrat. Det är en märklig känsla. Tänk att all den smärta som man har burit på försvann under en timme. Jag är tacksam för att jag har ett fungerande knä igen!

- Ta djupa andetag så kommer du snart att bli väldigt trött och försvinna in i en annan värld, sov gott!

Under en veckas tid har inte nyckeln gått att trycka i låset. Det har suttit något i vägen och efter att ha plockat bort detta är allt åter i funktion.

Operationen är över och jag känner mig oförskämt bra. Jag är lite dåsig, men ska jag vara helt ärlig så hade jag väntat mig ett annat tillstånd. Eftersom jag har varit nedsövd tidigare så förväntade jag mig att må ungefär som då, men det har jag skönt nog sluppit (i alla fall än så länge). Jag sövdes ner strax efter klockan 11.30 (tror jag) och en timme senare öppnade jag ögonen. Min första fråga var:

- Var det menisken som var trasig eller drömde jag bara att någon sa det? 

Innan jag hann få svaret så somnade jag dock igen. Denna gång var det dessutom inte en frusen Emelie som låg på britsen utan jag hade det varmt och behagligt. Jag skulle nog vilja kalla det hela för en skönhetssömn=)

Vad var det då som hade hänt? Det var menisken som var trasig och det var därför som mitt knä hade låst sig. 1/3 av den har tagits bort och numera kan jag gå normalt igen. Det känns faktiskt lite konstigt. I morse åkte jag till sjukhuset med kryckor och kunde i stort sett inte stödja på benet samtidigt som det inte gick att sträcka ut helt. Efter operationen hade jag full rörlighet i det och kunde gå utan bekymmer. Det brukar vara tvärtom... Kryckorna har stoppats in långt i garderoben - för gott?!

Nu väntar rehabträning och om allt går som planerat ska jag vara helt återställd efter 2-4 veckor. Gränser ska tänjas med försiktighet och dessa veckor kommer säkerligen att springa iväg. På måndag gör jag comeback på jobb och det ska faktiskt bli skönt att åter igen få tillbaka sin vardag. Min räddare under dessa sjukdagar? - One tree Hill. En underbar serie som jag jag fick låna av Emma. De första säsongerna såg jag under min förra period som sjukskriven och nu har jag alltså fyllt de senaste dagarna med säsong 6. Det är tur att OTH finns=)

Vita stora bomullstrosor, en halvgenomskinlig lång tröja och en grön mössa. Lägg till en osminkad Emelie med ett hår som ett fågelbo - vackrare har man känt sig;)


Operation knä

Imorgon kommer jag att lägga mig på operationsbordet. Många har frågat mig om jag är nervös, men det är jag faktiskt inte. Det är ju inte första gången som jag ska göra detta samtidigt som jag känner en trygghet i att doktor Wahlström ansvarar för ingreppet. Något som jag däremot inte ser framemot är att vakna. Jag minns den känslan från mina tidigare operationer. Hackade tänder och skakningar, som en isbit...

Klockan 9.30 ska jag inkvartera mig. Jag tror inte jag har förstått det än...

Självklart blir omständigt

Dagens projekt är att duscha i lägenheten. Eftersom jag bara har ett badkar har det varit omöjlighet att ta sig i, men nu när jag har fått lite bättre rörlighet i mitt knä så tänkte jag ge det en chans. Önska mig lycka till;)


Jag sa upp bekantskapen för två år sedan, men nu har de återvänt - de oönskade kryckorna!

DM-match Kävlinge - FBC Engelholm: En minut in i tredje perioden får jag ett skottläge. Jag tar i allt vad jag kan och i samma veva knäcker det till i mitt knä. I vanliga fall brukar det klicka tillbaka igen, men denna gång hängde det sig i ett läge. Jag blev liggandes på plan och kunde inte röra det. Det var smärtsamt värre och jag kunde inte själv ta mig av banan. Sanny försökte med alla medel att hitta nyckeln till låsningen, men ingenting fungerade. Till sist gav han upp och konstaterade att jag skulle bli tvungen att åka in till akuten. Jag blev buren till bilen och efter lite trixande var jag inne. Underbara Elina ställde som vanligt upp för mig och följde med mig till sjukhuset i Helsingborg.

När vi kom fram var det rullstol som gällde. Klockan var strax efter 23 och detta var början på en lång väntan... 00.45 började min smärta bli ohållbar och jag bad om att få smärtstillande. Innan ortopedläkaren hade undersökt mig fick de dock inte ge mig något annat än Panodil. Som om det skulle hjälpa... En halvtimme efter det var jag på vippen att tuppa av så jag och Elina fick ett rum med säng istället. Jag la mig ner och Elina lånade min rullstol. Vi var dödströtta och till sist somnade vi båda två. När klockan var 02.45 kom läkaren in och väckte oss. Han började att känna på mitt knä, men han kunde knappt röra det eftersom det sökte mig något enormt. Sprutor hämtades och nästa steg var att undersöka om det fanns någon vätska i mitt knä. Han petade runt med dem under knäskålen(?), men det var tydligen "torrt". Spruta nummer tre var en lokalbedövning och när den började verka pressade doktorn ut och in mitt ben i ytterläge. Här hade jag kunnat skrika rakt ut, men jag bet mig i tungan. Det var en lättnad när han var färdig! Någon säker diagnos kunde han inte ställa, men han misstänkte att menisken var sönder samtidigt som det fanns lite bråsk som irriterade. Jag har fått en akut operationstid och inom en vecka ska jag lägga mig på operationsbordet. Självklart önskade jag Lasse Wahlström som ortoped och när han ringde mig tidigare idag så insåg jag att min önskan hade gått i uppfyllelse=)

Det blev en lång natt och vi var inte tillbaka i Ängelholm förrän klockan var 4. Oturligt nog så hände allt detta samma dag som mamma & pappa åkte på utomlandssemester. Jag är Elina evigt tacksam och utan henne hade det var mycket jobbigare samtidigt som jag nog hade rört ihop det mesta. De starka medicinerna gjorde mig lite groggy och det var tur att det fanns ett par extra öron som lyssnade. Du har varit min lilla guldklimp dessa dagar vännen!

Det är många som har ställt upp för mig och just nu känner jag mig väldigt bortskämd. Igår ryckte lillebror ut och skjutsade mig till mamma och pappas hus. Jag hade inte duschat efter matchen och eftersom jag bara har badkar i min lägenhet så var det inget alternativ med kryckor plus ett ben som jag inte kan stödja på. På eftermiddagen och kvällen fick jag besök av mormor & morfar, min morbror och Elina. I morse var farmor & farfar här med frukost och det är många som har fyllt upp mitt kylskåp med godsaker. Igår hade jag dock ingen aptit och fick inte i mig något förrän senare på kvällen. Idag har det gått lite bättre, vilket till största del beror på att illamåendet och yrseln börjar lägga sig. Med jämna mellanrum stoppar jag i mig starka tabletter och som det ser ut nu så är jag sjukskriven till den siste januari. Jag är redan less på att bara vara hemma och att inte kunna vara aktiv gör mig rastlös. Jag försöker ha benet i högläge så mycket som möjligt, vilket innebär att det är ryggläge i soffan som gäller. Telefonen har gått varm och det är otroligt rörande att så många faktiskt hör av sig. Er omtanke betyder så mycket <3


Sista inlägget...

... i min kategori Vägen Tillbaka

Det har nu gått exakt sex månader sedan jag opererades. Till helgen kommer jag förhoppningsvis kunna spela några byten i Båstad och därför har jag bestämt mig för att avsluta min skadekategori här på bloggen. Psykiskt och fysiskt så har dessa månader varit något av det tyngsta som jag har gått igenom och jag tänker nu sätta punkt för denna period på ett liknande sätt som jag inledde den. Här kommer en repris på min krönika som, tidigare i år, publicerades på ladiesedition.se:

Frågan är inte OM det blir fler korsbandsskador utan VEM som står på tur

Vi är uppställda i försvarszon, bollen slås ner längs sargen och jag vänder mig om för att springa efter. Mitt högra ben kopplar inte rörelsen och är som fastklistrat i golvet. Jag känner tre stycken klick samtidigt som en värkande smärta börjar sprida sig. Tårarna rinner i takt med att mitt förtvivlande skrik ekar i hallen. Rädslan är enorm och känslan över att jag inte kommer att få hålla i en innebandyklubba på länge är det enda jag kan tänka på. Varför händer det just nu och varför händer det mig?

Den 29 november var den dag som förändrade mitt liv för en lång tid framöver. Det är en förändring som främst kommer att innebära en kamp mot det mentala, men som samtidigt kommer att ge mig nya perspektiv på saker och ting. Mitt korsband i höger knä är av och de kommande månaderna finns jag inte längre med på plan. Benböj, löpningar och närkamper kommer att bytas ut mot försiktiga rörelser där det är de små stegen som kommer att bidra till den stora utvecklingen.

Dagen då det hände var hemsk där en av mina värsta mardrömmar helt plötsligt blev sann. Allt känns fortfarande väldigt overkligt, men nu har i alla fall den värsta chocken lagt sig och och jag börjar inse vad det är som väntar mig. Saker som tidigare har varit en självklarhet har förbytts till en omöjlighet. Allt jag ska göra blir omständigt och det krävs planering in i minsta detalj för att underlätta för alla inblandade.

För egen del finns det inte så mycket mer att göra än att finna sig i situationen och jobba utefter den. Jag har en karta att följa och om jag inte springer fel alltför många gånger så kommer jag att vara i mål i augusti. Skulle jag komma på villospår är jag övertygad om att det kommer vara folk som ryter till och pekar vilket håll jag ska åt.

Det som är oroväckande är hur många som faktiskt råkar ut för denna typ av skada. Bara i FBC-Engelholms damelittrupp är vi tre stycken som kör rehabträning för korsband just nu och och totalt har vi åtta stycken spelare som någon gång har gått igenom denna process. Att det skulle drabba en viss typ av person kan jag inte heller säga då det har hänt allt ifrån små tekniska lirare till stora fysiska spelare, oberoende på om försäsongen har skötts eller missköts. Det hela verkar vara tillfälligheter och det är väl kanske det som är mest skrämmande. Det som dock känns lugnande är att jag har bevis på att det faktiskt går att komma tillbaka. Sköter jag bara min träning så lär jag stå redo till premiären 2009/2010. Att avsluta en karriär på grund av skada är inte aktuellt och jag har satt upp nya mål där jag ska göra allt i min makt för att nå dem.

Nu i vinter har mitt ljus släckts, men efter sommaren kommer det att brinna som aldrig förr!


Ett irriterat knä

På måndagens innebandypass gjorde vi det ökända beep-tester. Nu i efterhand så ångrar jag dock att jag pressade min kropp till att göra det. Jag hade på känn att det kunde bli väldigt påfrestande för mitt knä eftersom det är så många malande vändningar på kort tid. För att minska belastningen så gjorde jag inga tvära svängar utan jag försökte istället göra dem lite runda. Jag lät dessutom mitt friska vänsterknä ta den värsta smällen genom att hela tiden göra vändningar åt höger. Trots detta kände jag på en ganska tidig nivå att mitt knä hängde sig lite och inte riktigt var alert. För att undvika att jag skulle registreras på ett pinsamt lågt resultat så fortsatte jag dock att springa. Helt fel beslut...

På tisdagen stod det en rad styrketester på schemat och i kombination med måndagens beep så har jag fått en reaktion, mitt knä ser ut som en boll=( Idag har det varit värst och att gå i trappor har varit helt uteslutet eftersom mitt knä knappt går att böja. Jag har lindat om det och hoppas att det med hjälp av lite vila ska repa sig igen. Jag säger som så många gånger förr, finns det något positivt med tester...;)


Nu har jag inte många steg kvar till bergets topp

Ikväll hade jag min speldebut på träningen. Det är många som har frågat mig om jag inte är rädd för att kliva in på plan igen, men helt ärligt så har jag aldrig tänkt på det så. Jag har väl alltid haft en ganska tuff spelstil och det är inget jag har planerat att ändra. Just nu känner jag mig stark i kroppen och så länge som jag känner självförtroende med det så vet jag att jag behärskar hårda närkamper. Att jag vid skadetillfället dessutom var helt ensam tror jag också är en bidragande orsak för min inställningen till come-backen.  

Kvällens spel gick bättre än vad jag hade hoppats på. Jag var inte så seg i tanken som jag trodde jag skulle vara och genom alla de träningar och matcher som jag har suttit sidan om (jag har endast missat en träning efter min skada och det var den dagen som jag opererades på) så känns det som om min spelförståelse har tagit ett litet skutt framåt. Jag är givietvis medveten om att det är en stor skillnad att spela på träning mot vad det är att spela match, men som det känns just nu är jag inte ett dugg orolig för vad som väntar.

Båstad Outdoor Open? En vision som förvandlades till ett mål som inom några veckor kanske kommer att nås...


Tack och adjö

I morse besökte jag och My vår kära sjukgymnast Marianne. Innan hon gick på semester så ville vi ta tillfället i akt att ge henne en present som tack för all hjälp. Från första början har det rullat på bra och en av alla de saker som jag uppskattar med henne är att hon inte följer "normaltiden" utan istället ser hur varje individ utvecklas. Hade hon inte haft den inställningen så tror jag att jag hade haft en bra bit kvar för att nå den nivå som jag ligger på idag. Marianne, du har varit en riktig pärla!

My tackade mig i sin blogg och jag tänkte göra detsamma här. Tillsammans har vi kämpat oss igenom både med- och motgångar för att nå våra mål. Jag tror dessutom att det har varit skönt för alla i vår omgivning att vi två har kunnat prata knä med varandra. Tänk så mycket mer man hade tjatat om det ifall det inte hade funnits någon i samma situation som en själv...

Cirkeln är snart sluten

På kvällens träning dök doktor Wahlström upp:

- Jag fick meddelandet från din sjukgymnast om att hon hade sparkat ut dig.
- Ja, nu är det bara ditt godkännande jag ska få...
- Prova dig fram och se hur det känns.
- Va? Får jag börja spela?
- Ja...


Det var ett glädjande besked jag fick. Ikväll var det ren fys på schemat, men imorgon är det klubba och boll som gäller. Det som för 7.5 månad sedan kändes så avlägset känns helt plötsligt så verkligt. Nu är det nära...


Jag vill inte se dig mer!

Det var sjukgymnast Mariannes ord igår. Jag blev testad på allt från benstyrka till spänst och balans. Styrkemässigt ligger mitt skadade ben före mitt friska och det var egentligen bara på balansövningen som det var lite sämre. Det har gått fem månader sedan jag opererades, vilket betyder att jag är en bit före normal rehabtid. Nu väntar jag bara på en tid för återbesök hos doktor Wahlström så att han kan friskförklara mig och ge mig tillåtelse att vara med på match- och närkampssituationer.

Vägen tillbaka, snart är jag framme

En dammig klubba

Det har nu gått drygt fyra månader sedan jag opererades. Igår var jag hos sjukgymnast Marianne och hon börjar så smått tycka att jag kan klara mig på egen hand. Jag fick lite nya övningar som ska hjälpa mig med min snabbhet, men i övrigt så flyter det mesta på. Vecka 28 blir mitt nästa besök och det kommer eventuellt att vara mitt sista. Även om det är detta som jag har strävat efter så känns det ändå lite vemodigt. Marianne har varit toppen och jag kommer att sakna henne. Jag hoppas dock innerligt att jag i framtiden slipper besöka henne fler gånger, inga fler skador tack!

På kvällen var det tid för mitt första innebandypass med boll och klubba. Jag har i stort sett inte rört den sedan jag skadade mig den 29 november och anledningen till det är att det har varit mentalt jobbigt. Att stå och trixa hade egentligen gjort mig gott eftersom tekninken är en av mina största brister, men det har helt enkelt varit för påfrestande. Att jag hade lite stela handleder var alltså inte så konstigt och passningarna satt väl inte riktigt som de skulle... För mig blev det bara en halvtimme för sedan skulle det spelas. Att deltaga i matchsituationer får jag inte göra riktigt ännu utan allt där tävling, klocka och närkamper finns med ska jag undvika. Jag och My satte istället ihop vårt egna lilla fyspass. Vi slog ihop våra kloka och det blev både cirkelträning och en hoppbana. När vi var färdiga var vi riktigt trötta och mitt knä kände av att det hade kört mycket. Idag är i alla fall krämporna borta och det känns underbart att det återhämtar sig så snabbt, nu är jag på gång=)


Torsdagens träning

Igår var jag hos sjukgymnast Marianne. När jag kom dit träffade jag på en som nyligen hade råkat ut för samma skada som mig. Dock hade han inte gjort det under sitt idrottsutövande utan det hade varit på fyllan. Fy att göra det på ett sånt sätt, jag hade aldrig förlåtit mig själv! Han verkade dessutom inte särskilt insatt i vad det hela handlade om, men efter att ha fått en del ärliga svar från mig så förstod han att det inte var något som man blev friskförklarad av efter några veckor... För egen del är det första gången som jag stöter på någon som ligger efter mig i rehabiliteringen. Jag vet precis hur jobbigt han måste ha tyckt att det var att se mig springa, hoppa och göra diverse övningar som han inte får göra på mycket länge...

Marianne gav mig tillåtelse att så smått få börja leka lite med boll och klubba igen. Jag får enbart göra det när jag inte har någon nära mig och för tvära vändningar/hög fart ska jag också undvika. Jag är i alla fall på god väg och det kommer ganska lagom till när vi ska dra igång vår försäsong. På måndag smäller det...

Efter passet hos Marianne så begav jag mig ner till slingan vid Roddklubben. Jag tänkte ge mig på att springa ett varv på tid för att få en riktlinje om hur långt jag har kvar till min tidigare fysiska form. I vanliga fall tränar jag aldrig med klocka eftersom jag hatar att mäta mina prestationer i tid samtidigt som det bara får min kropp att låsa sig och känna prestationsångest. Nu gjorde jag alltså ett undantag och innan jag skulle börja så var jag ganska nervös över mitt resultat. Väl i mål kände jag mig ändå väldigt nöjd. Min tid var faktiskt inte så långt ifrån vad jag har sprungit på tidigare och jag var själv ganska överraskad att jag lyckades få ett resultat som jag själv accepterade som godkänt. Nu är min motivation på topp igen=)

Träning med fart

Veckans besök hos sjukgymnast Marianne är avverkat och denna gång var jag och My där tillsammans. Vi hade en hel del frågor och en av mina var när jag skulle få börja maxa mina löpningar.

- Tre månader efter operation brukar jag inte få den frågan, men du får ju känna dig för och se hur det känns.

Så sant som det var sagt så provade jag givetvis och det var en härlig känsla! Riktigt 100 % var det inte, men jag är på god väg. Sedan tidigare har jag i alla fall lärt mig läxan att jag inte ska springa på asfalt. För 1.5 vecka sedan hade jag mitt första löppass på en timme där en del av rundan var på hårt underlag. Det fick jag lida för de kommande dagarna eftersom mitt knä kändes ganska ansträngt. Hädanefter så kommer jag alltså hålla mig till skogens slingor!

Vi fick avsluta vårt sjukgymnastpass med cykelintervaller. Efter min första så vände jag mig till My:

- Helt ärligt, jag är riktigt andfådd...
- Då är vi två, jag är också rikitgt trött!

Vi konstaterade dessutom att vi skulle behöva byta lite karaktärsdrag med varandra. Ibland tar jag mig an lite väl svåra utmaningar, medan My fegar ur. Våra skadade knän skulle nog må bäst av en kombination...

My, glöm inte att träna på att sitta på huk;)

Lagom till det underbara vädret

I veckan sprang jag för första gången förbi någon i spåret. Jag ska egentligen inte hålla något vidare högt tempo (som en hjälp på vägen lyssnar jag på lugn musik...), men denna gång kunde jag inte riktigt låta bli. Jag såg en ryggtavla och tänkte att henne ska jag förbi innan jag kommer ut ur skogen. Jag trampade på lite extra och lyckades med mitt mål. Att hon jag sprang förbi säkert redan hade tagit sig igenom milen samtidigt som hon var 50 år låter jag dock vara osagt...;)

Själva löpningen går oförskämt bra och jag känner mig lyckligt lottad. För 1.5 vecka sedan gjorde jag utepremiär genom att springa i 15 minuter. Sedan dess har jag successivt ökat både tempo och sträcka och igår testade jag på en halvtimmesrunda. Mitt knä reagerade inte märkbart över det utan tackade för den extra träning som jag gav det=) Givetvis känner jag skillnad mellan mitt högra och vänstra, men inte alls i den utsträckning som jag hade förväntat mig. Just nu är jag oerhört tacksam för att jag ser konkreta och snabba förbättringar!


Nio veckor efter operation

I tisdags var jag på återbesök hos doktor Wahlström. Han drog och slet i mitt knä och när han kände sig klar så fick jag diagnosen att allt såg väldigt bra ut. 

- Din försäsong börjar nu och flyter allt bara på så kommer det inte vara några som helst problem för dig att vara tillbaka när serien drar igång i höst.

Det kändes väldigt skönt att höra och jag känner mig stolt över att jag faktiskt har skött min träning enligt punkt och pricka. Sjukgymnast Marianne tyckte också att allt rullar på överraskande bra, men ju bättre allt går desto mer rädd blir jag för att det snart kommer till att komma ett bakslag. En sak som jag dock har lärt mig under denna skadetid är att lyssna på kroppens signaler och jag hoppas att det kommer vara till stor hjälp. 

I veckan var det första gången som jag satte mig på en vanlig cykel. Det började lite vingligt, men sett till att det var 4.5 månad sedan jag cyklade utomhus sist så är jag ganska nöjd med mitt "lopp" (=till och från bussen). När det gäller övrig träning så har jag kunnat börja med enbenshopp och diverse andra skuttövningar. Jag har dessutom fått tillåtelse att öka på min hastighet på löparbandet till 8.5-9 km/h. Mina pass på fem minuter är numera ett minne blott och det är istället bara 10 minuter som gäller. Nästa mål är att få ta steget ut i löpspåret och i det underbara vädret som vi har nu så ser jag med glädje fram emot att uppnå det. 

Målsättningar och visioner gör oss bättre

Tidigare inlägg