GULDEMLAN

Ikväll tog jag en cykeltur till Tåstarp för att hälsa på Famor & Farfar. Även om det inte var någon jätte lång sträcka så var det perfekt innan jag skulle äta middag. Jag hann bli riktigt hungrig, vilket passade bra då det bjöds på mycket god mat=) Jag passade även på att hjälpa Farfar med deklarationerna. På jobb har jag hunnit göra ganska många och nu ska jag bara ta tag i min egen också. Det lär väl bli någon av de sista dagarna, som vanligt...

Efter förra helgen tänkte jag:

- Nu får det dröja tills jag har en så intensiv helg igen. Jag behöver vila upp mig och undvika stress...

Nu sitter jag dock här och har minst lika mycket framför mig. Å andra sidan så vill man ju utnyttja sin lediga tid så mycket som möjligt och då kan man ju inte bara sitta i soffan och glo...;)

Helgen är väl egentligen till för att man ska vila upp sig, men denna gång har den haft motsatt effekt. I fredags var det after-work med jobb som gällde. Hamnpaviljongen och Marina Plaza hann avverkas innan jag lämnade gänget och fortsatte kvällen tillsammans med Elina. Vi slog oss ner på ett av våra favoritställen, Grand Hotel. Givetvis var det pianobaren som lockade, men denna kväll var det tyvärr en av de sämre pianisterna som spelade. Vi fick dock en trevlig och välbehövlig tjejkväll där vi hann prata igenom både det ena och det andra. Våra bordsgrannar var dessuom väldigt intressanta och spänningen steg ju längre kvällen led...;) Strax efter klockan 22 körde vi hemåt. Vi var trötta efter en hel arbetsvecka samtidigt som vi ville lägga oss i tid inför lördagens match.

Lördagen startade med en runda på stan tillsammans med mamma. Därefter blev det middag på min balkong i den strålande solen innan det var tid för fotbollsmatch.

Kvällen ägnades åt festligheter. Det var årsfest med innebandyn och vid midnatt var vi några som fortsatte till Helsingborg. Det blev lyckat och efter några timmars dansande var mina ben mer än trötta. Sista halvtimmen fick jag oväntat besök, men det gav pluspoäng;)

Det var ganska mycket folk som hade kommit för att kolla på matchen och jag kan inte annat än att tycka synd om publiken som fick se en så dålig fotboll. Båda lagen bara tjongade och jag förstår inte var det spelet kom ifrån. I vanliga fall brukar vi kunna bjuda på både det ena och det andra, med denna gång var vårt bländande spel som bortblåst. Jag tror de flesta spelarna tyckte att det var en tråkig match och det enda positiva var att vi fick med oss en seger. Det ska vi ta med oss...

Mathens plus ger jag till Olivia Bruzelius som var en klippa i försvaret. Det var inte många som tog sig förbi henne och trots sin unga ålder (född -93) utstrålar hon en enorm trygghet.

18:e april och seriepremiär för nykomlingarna i division 4, Ängelholms FF. Matchen började trevande och det kändes som att det var lite nerver som spökade. Råå hade tryck på oss och när vi tog ledningen var det inte ett dugg rättvist. Första halvlek fortsatte i samma osäkerhet och att vi ledde med 2-1 i paus kändes ganska konstigt. Under de sista 45 minuterna var det dock inget snack om saken. Vi höll ihop laget och skapade mängder med chanser. En bättre start på serien än så här kan man ju knappt få.

Dagens plus går till Lina Persson. Det finns ingen som är så snabb som henne och trots att hon är liten så kan hon hålla i bollen på ett bra sätt. Detta är en spelare som, om hon bara själv vill, kan gå hur långt som helst!

Efter torsdagens träning skulle vi ha fotografering med fotbollen. Jag hade inte tänkt så mycket på det utan tog för givet att vi skulle bege oss till fotografen direkt efteråt. Jag var tydligen helt fel på det för vi avslutade träningen 35 minuter tidigare så att alla skulle hinna fixa till sig. Jag bytade om till matchkläder och sen kände jag mig redo. Samma sak gjorde övriga "gamla" spelare medan lagets yngre skara hade andra planer. De hade med sig plattång och smink vilket bildade en lång kö framför spegeln. Korten har vi inte fått se ännu, men jag antar att jag får lida för att jag inte la någon kraft på att dölja mitt rödblossiga och svettiga ansikte;)

Hur länge kan jag hålla balansen? Finns det någon som fångar mig? Ska jag våga sträcka ut min hand mot det okända? Faller...

Fjolårets unga ÄFF-lag har denna säsong fått lite rutin från några av oss gamla Munkaspelare. Att anordna någon aktivitet, utöver själva fotbollen, kändes därför extra viktigt. Igår träffades vi ute på Lingvallen i Skälderviken för att umgås. Vi inledde med en föreläsning, Att Våga Misslyckas. Därefter följde diverse teambuildningsövningar samt några individuella tävlingar. På eftermiddagen hade vi en kurs i självförsvar. Det var lärorikt och även om man kanske inte kommer ihåg allt så vet man ungefär hur man kan agera om man någon gång skulle hamna i en obehaglig situation.

Kvällen fortsatte i tävlingarnas tecken och den gren jag blev utmanad i var: "Vem suger bäst". Vi tre som skulle tävla fick in vars ett stort glas med coca cola och ett sugrör. När jag insåg att jag skulle tömma det så snabbt som möjligt sjönk jag genom golvet. Jag hatar läsk och har inte druckit det på hur många år som helst. Tävlingsinstinkten finns ju dock alltid där så att ge upp var inte aktuellt. Tyvärr fick jag ingen seger med mig utan det blev istället en bubblande mage;)

På kvällen var vi många som var trötta och det bestämdes att vi skulle kolla på film. De flesta röstade på Björnbröder (sa jag att det var ett ungt lag...;), men som tur var så hade jag tagit med mig en film, Beck - I Stormens Öga. Det slutade med att vi såg den och det passade både "barnen" och oss vuxna;)

Idag avslutade vi lägret med att prata målsättningar. Vi siktar högt och med den erfarenhet som jag har från division 4 så anser jag att vårt mål är fullt realistiskt. Lagets blandning av rutinerade samt unga lovande spelare kommer att bära frukt...

Inför denna säsong hade jag som mål att komma tillbaka i den form som jag var i innan jag skadade mig. Även om jag kanske har haft tydligare toppar och dalar så känner jag ändå att jag har kunnat plocka fram det där lilla extra några gånger. De senaste veckorna är det ett par föreningar som har hört av sig och på något sätt är det ett kvitto för mig att jag faktiskt har lyckats uppnå mitt mål. När ett topplag i division 1, som för några veckor sedan var nära att ta sig igenom kvalet till elitserien, ringde mig blev jag extra glad. Jag har ju redan bestämt mig för att spela en säsong till i Engelholm, men jag har nu svart på vitt att mitt korsbandsknä inte har sänkt mig till en lägre nivå.

Stolt över min väg tillbaka

Det var med spänning som jag loggade in på Skatteverkets hemsida. Jag kramade båda mina tummar för att jag skulle slippa betala kvarskatt och hoppades istället på att få tillbaka några extra slantar. Tyvärr hade jag inte turen på min sida, men som väl var är det inte en hel förmögenhet som jag ska kasta upp. Hur mycket? 27 kr, knappt lönt skulle jag vilja säga...

Det är inte min förlust, jag inväntar högvinsten...

Sådana här dagar ifrågasätter man varför man spelar fotboll. Det var kallt, blåsigt och mitt i matchen började det att hagla. Väderförhållandena var alltså inte de bästa och det är ofattbart hur lördagens underbara väder kunde försvinna så fort.

Dagens match spelades på Förslövs konstgräsplan. I vanliga fall håller vi till ute på Valhall och det var en stor skillnad på måtten mellan dessa planer. Idag var det en fyrkantig och kort sak där det var svårt att hitta passnignar mellan motståndarnas backlinje och målvakt. Detta missgynnade oss, och inte minst mig själv som gillar att löpa mycket på tomma ytor. Även om vi inte spelade någon bländande fotboll så hade inte Bjärelaget mycket att komma med i första halvlek. Efter paus var det vi som fick motvind och då jämnades spelet ut. Det var ganska tufft och småfult, men det var inget som jag klagade på. Det brukar helt enkelt passa mig bättre än när jag möter små, snabba, tekniska lirare.

För egen del så lossnar det allt mer och idag hade jag färre felpass än tidigare. För varje match jag spelar så känns det som att jag tar små kliv tillbaka mot min gamla form och förhoppningsvis ska det inte ta hela säsongen innan jag är där;)