GULDEMLAN

Tidigt imorgon beger jag mig iväg till Visingsö med jobb. Det är konferens hela helgen och det kommer säkerligen vara ett sargat gäng som återvänder hem. Nu ska jag krama kudden så att jag kan vara hyfsat utvilad inför helgens aktiviteter!

I morse gick mitt alarm igång klockan 5.20 (precis som vanligt). Jag steg upp och satte på mig träningskläderna för en halvtimmes löptur och tanken var att jag skulle ta bussen en halvtimme senare än vad jag brukar. När jag hade tränat klart så ändrade jag mig dock och skyndade mig in i duschen, gjorde mig i ordning och packade ner frukosten i väskan. En kvart senare, det vill säga klockan 6.10, satt jag på bussen. Rekord? Jag tror faktiskt det...

Igår samlades hela gänget för att bege sig iväg på teambuildning. På förhand hade vi ingen aning om vad som väntade mer än att vi skulle ha med oss oömma kläder. Vi skulle även ha med oss badkläder så jag och Tina hoppades på att sovsäck/liggunderlag endast var för att luras och att vi istället skulle på spa. Själv är jag lite för bekväm för det här med att bo ute och uppskattar min säng mer än en ojämn skog med en massa småkryp. På mina 24 år har jag hunnit med en hel del tältande och det är definitivt inget som jag skulle göra frivilligt... Min skräck för detta uppkom när jag, under ett av mina första damlagsår, var med på en helg ute i vildmarken. Vi fick ingen mat, det var konstant spöregn, åska, blixtar samtidigt som vi skulle bygga våra egna vindskydd. Att man hade hemlängtan då är nog inte särskilt svårt att förstå...



Vår slutdestination blev en skogsdunge i Häckeberga. Vi inledde med diverse olika samarbetsövningar innan vi övergick till helgens stora utmaning, höjder.


Vi skulle klättra uppför en repstege och, från ett träd till ett annat, gå på en sju meter lång planka. Vi var åtta meter över marken och när man stod där uppe pirrade det lite extra i magen.

- Shit vad högt det är!
- Gud vad plankan lutar!
- Jag kan inte ta ett steg, mina ben skakar!

Detta var standardkommentarer från de flesta, men till slut var det många som lyckades övervinna sin höjdrädsla och ta sig över till andra sidan. Hade man inte varit så tävlingsinriktad som man faktiskt är så hade man troligtvis inte gett sig på det här... 



Höjdutmaning nummer två var en gigantisk gunga. Vi hissades tio (?) meter upp i luften för att därifrån själv dra i det snöre som släppte oss lösa. Det var verkligen en härlig känsla!



En helnöjd Emelie efter två genomförda uppdrag


Linnea missuppfattade vilket håll hon skulle hänga på...;)


Stentuffa Johanna såg ju inte ett dugg rädd ut...






Efter dagens aktiviteter var vi alla väldigt hungriga. Jag och Elina blev lite otåliga över att vår lax tog så lång tid, men god blev den i alla fall. Till efterrätt slog vi till på en korv från Maria, jag var så himla sugen på senap! Tack så mycket=)




Ett kvällsdopp i den 40-gradiga tunnan









Sov gott var det nog inte många som gjorde...;)

Sammanfattningsvis så har det varit en trevlig helg med fokus på att våga. Vi går nu in i en ny träningsvecka och för varje dag som går så närmar vi oss den 19 september, seriepremiär!

Detta är verkligen min favoritdag på veckan och om några minuter hade jag tänkt bege mig hemåt. På senare tid har jag börjat jobba tidigare för att på så sätt kunna komma hem i lugn och ro innan jag ska vidare till träningen. Det är dessutom så himla skönt och veta att man hela tiden ligger några timmar före sina arbetskamrater... Nu på sommaren (juni, juli, augusti) har vi en arbetsförmån där vi bara jobbar sju timmar per dag, men ändå får betalt för åtta. Den extra lediga timmen är verkligen värdefull=)

N U S K A J A G H Å L L A H E L G

Tom på energi, någon som vill pigga upp mig...

... i min kategori Vägen Tillbaka

Det har nu gått exakt sex månader sedan jag opererades. Till helgen kommer jag förhoppningsvis kunna spela några byten i Båstad och därför har jag bestämt mig för att avsluta min skadekategori här på bloggen. Psykiskt och fysiskt så har dessa månader varit något av det tyngsta som jag har gått igenom och jag tänker nu sätta punkt för denna period på ett liknande sätt som jag inledde den. Här kommer en repris på min krönika som, tidigare i år, publicerades på ladiesedition.se:

Frågan är inte OM det blir fler korsbandsskador utan VEM som står på tur

Vi är uppställda i försvarszon, bollen slås ner längs sargen och jag vänder mig om för att springa efter. Mitt högra ben kopplar inte rörelsen och är som fastklistrat i golvet. Jag känner tre stycken klick samtidigt som en värkande smärta börjar sprida sig. Tårarna rinner i takt med att mitt förtvivlande skrik ekar i hallen. Rädslan är enorm och känslan över att jag inte kommer att få hålla i en innebandyklubba på länge är det enda jag kan tänka på. Varför händer det just nu och varför händer det mig?

Den 29 november var den dag som förändrade mitt liv för en lång tid framöver. Det är en förändring som främst kommer att innebära en kamp mot det mentala, men som samtidigt kommer att ge mig nya perspektiv på saker och ting. Mitt korsband i höger knä är av och de kommande månaderna finns jag inte längre med på plan. Benböj, löpningar och närkamper kommer att bytas ut mot försiktiga rörelser där det är de små stegen som kommer att bidra till den stora utvecklingen.

Dagen då det hände var hemsk där en av mina värsta mardrömmar helt plötsligt blev sann. Allt känns fortfarande väldigt overkligt, men nu har i alla fall den värsta chocken lagt sig och och jag börjar inse vad det är som väntar mig. Saker som tidigare har varit en självklarhet har förbytts till en omöjlighet. Allt jag ska göra blir omständigt och det krävs planering in i minsta detalj för att underlätta för alla inblandade.

För egen del finns det inte så mycket mer att göra än att finna sig i situationen och jobba utefter den. Jag har en karta att följa och om jag inte springer fel alltför många gånger så kommer jag att vara i mål i augusti. Skulle jag komma på villospår är jag övertygad om att det kommer vara folk som ryter till och pekar vilket håll jag ska åt.

Det som är oroväckande är hur många som faktiskt råkar ut för denna typ av skada. Bara i FBC-Engelholms damelittrupp är vi tre stycken som kör rehabträning för korsband just nu och och totalt har vi åtta stycken spelare som någon gång har gått igenom denna process. Att det skulle drabba en viss typ av person kan jag inte heller säga då det har hänt allt ifrån små tekniska lirare till stora fysiska spelare, oberoende på om försäsongen har skötts eller missköts. Det hela verkar vara tillfälligheter och det är väl kanske det som är mest skrämmande. Det som dock känns lugnande är att jag har bevis på att det faktiskt går att komma tillbaka. Sköter jag bara min träning så lär jag stå redo till premiären 2009/2010. Att avsluta en karriär på grund av skada är inte aktuellt och jag har satt upp nya mål där jag ska göra allt i min makt för att nå dem.

Nu i vinter har mitt ljus släckts, men efter sommaren kommer det att brinna som aldrig förr!