GULDEMLAN

Detta program tycker jag att SVT har lyckats riktigt bra med! Att få en personlig bild av våra idrottsprofiler samtidigt som tävlingsmoment blandas med tillbakablickar från deras karriärer är ett toppenkoncept. När det nu dessutom har börjat bli fysiska utmaningar gör bara det hela ännu mer intressant. Denna vecka var det bl.a beep-test som stod på schemat och jag tror nog inte att jag var ensam om att höja på ögonbrynen över vissa deltagares resultat. Okey att de inte tävlar på elitnivå längre, men jag trodde ändå att de skötte sin vardagsmotion lite bättre än så. Att det bara var Moström som hade gjort detta test tidigare bevisar väl bara vilken typ av mätning som en lagidrotts tränare gillar. Hon verkade dock hålla med alla oss andra spelare om att det var usch och tvi att genomföra det... 

När tävling nummer två skulle avgöras kunde jag inte låta bli att heja lite extra på Malin när det stod mellan just henne och Elofsson. Det var inget mot Per för han får mer än gärna ta hem totalsegern, men jag fick ändå den góa känslan av att "Tjejer kan" när Malin var först med att rulla bollen i fållan=)

Jag ser nu med spänning fram emot nästa veckas avsnitt. Mamma har iaktagit mig några gånger och vid ett par tillfällen har kommentaren "Jag visste att du skulle le där" ploppat upp. Från min sida är det omedvetet, men när jag får se vilka fram- och motgångar dessa stjärnor har kan jag inte annat än att ryckas med. Av allt som de har åstadkommit ligger det så mycket slit bakom och jag tror nog att de flesta minns de ruggiga bilderna på Elofssons terränglöpning... Beundransvärda idrottare

Psykning på hög nivå mellan Igelström och Moström: (Tävlingsgren - att hålla en boll över huvudet så länge som möjligt)
- Som simmare har man starka axlar.
- Det har du som fotbollsspelare också, man kastar mycket inkast.
- Vadå, du håller ju inte bollen så länge över huvudet.
- Jo, mina medspelare rör sig dåligt...

Pizzaskämtet av Wassberg och Fosshaug, världsklass=)

Tisdag kl.20.00 SVT 1

Under min anställning på Nyström & Partners har jag fått en massa broschyrer och tidningar med allt ifrån skatteregler till olika ekonomiartiklar. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle läsa dem, men den där lediga tiden har bara sprungit iväg. Nu när jag skulle vara sjukskriven så tog jag tillfället i akt att ta med mig allting hem för att i lugn och ro kunna gå igenom det. Fram tills idag ska jag väl inte påstå att jag har gett informationen någon vidare uppmärksahet, men nu plockade jag faktiskt fram det. Anledningen till det var att min förra arbetskamrat precis har öppnat eget och ville ha hjälp med ekonomibiten och jag kände att jag kunde få en hel del vägledning från mina tidningar. Jag har nu lovat mig själv att jag verkligen ska ta tag i detta, för lite måste jag ju utvecklas trots att jag är sjukskriven! 

Dagens match var inte en av våra bättre. Under 40 minuter springer vi runt som några yra höns utan att riktigt veta vilka positioner vi ska ha. Vi låg för långt ifrån våra markeringar och inte minst i slottet där vi tillät gotlänningarna ta både första och andra returen. Att släppa en halv meter där är dödsstraff och rättar vi inte till det kommer vi att få det fortsatt tufft i våra återstående matcher. Överlag stirrade vi alldeles för mycket boll och även om vi visste att Endre söker diagonalpassningar och att det alltid dyker upp en spelare på bortre stolpen så var vi inte tillräckligt uppmärksamma på det.

Trots att vi släpper in tio mål så gör vår målvakt Andreia en stormatch. Tyvärr räcker det inte till poäng, men jag tror ändå att vi hade några högre makter med oss idag. 19.55 i Övik, jag säger inte mer...

Jag sammanfattar vår match med mitt välanvända citat:
- Mittplan är en transportsträcka och inte en hållplats!

Ytterst nära, men vad hjälpte det. Vi fick kliva av planen som förlorade, igen... I andra perioden slappnar vi av i en ynka liten minut och då smäller det tre gånger om. Vi visste inte om det just då, men i efterhand så var det avgörande för matchen. I 59 minuter spelar vi ruggigt bra innebandy och radar upp chanser på chanser. Visst att vi skjuter en hel del utanför, men vi vågar i alla fall söka avslut. Vi krigar som ett lag och jag vet inte vilka högre makter vi ska vända oss till för att få den lilla vita att trilla in. Till råge på allt får vi in 5-5 kvitteringen en sekund efter att slutsignalen har gått och det känns verkligen som om oturen skrattar oss rakt i ansiktet. Vi förtjänade minst en poäng och när till och med Dalens Örjan medger att det inte var ett rättvist resultat så känns det ännu mer surt. Detta var var match, i vår hall, med vår publik. Varför blev inte de tre poängen våra? Vi har många frågor, men det finns få svar.

I en sån här match ska hela laget ha beröm, men jag vill ändå lyfta fram Tina Olofsson som på senare tid har tagit flera kliv framåt. På sin centerposition tar hon ett stort defensivt ansvar samtidigt som hon har mognat i sitt offensiva spel. Din utveklingskurva pekar rakt uppåt!

Marika Tapper gjorde come-back efter sin korsbandsskada och jag är verkligen glad för din skull. Eftersom jag själv är mitt uppe i rehabiliteringen så vet jag vilket tungt år du har haft, både psykiskt och fysiskt. När du fick beskedet om att du skulle få komma in och spela kände jag glädjetårarna komma krypandes. Det var mäktigt att se dig "in action" och nu har en vissen blomma äntligen fått liv igen.

Det är i motvind som en drake lyfter...

Jag har legat hemma en dag och känner mig redan rastlös... Hur jag ska kunna hålla mig ifrån jobb så många veckor är ett mysterium. I vanliga fall kan jag tycka att det är skönt att vara ledig, men då kan man ju hitta på saker. Nu ska jag antingen ligga ner eller gå små promenader i huset. Jag har även fyra rehab-övningar som ska göras: vicka på foten, spänna lårmuskeln samt träna böjning och sträckning.

Farmor & Farfar och Mormor & Morfar har hälsat på mig och där försvann någon timme. I övrigt har det varit dator, TV, tidningar, böcker och filmer. Det här kommer göra mig galen...


Att vara skadad blir nästan som en extra födelsedag, tack så mycket! <3

Jag kan väl säga att det har varit en mindre skön natt. I och för sig har jag bara vaknat vid två tilfällen, men då mådde jag ganska illa. Jag tog mig till toaletten och la mig på golvet ett tag och det hjälpte faktiskt. I förebyggande syfte satte vi in en spann på rummet (jag hade aldrig hunnit ta mig till toa så snabbt som det skulle krävas om jag hade kännt att något var på väg...), men jag behövde varken den eller toa, skönt! Anledningen till att jag inte mådde så bra var nog för att jag tog ganska starka tabletter, på en tom mage, precis innan jag skulle somna. Jag har dock lärt mig en läxa och jag ska inte göra om det=)

Igår kväll var Elina och hälsade på en runda. Tack för sällskapet vännen=)! Precis som vanligt så har jag svårt för att sova länge på morgonen och strax efter klockan 6 var jag klarvaken. Det var lika bra att ta klivet upp till frukostbordet och det smakade faktiskt riktigt bra med lite mat. Nu ska jag dessutom fylla på det med lite tabletter samtidigt som jag ska i med kallt vatten i min kylpåse.

I morse klockan 06.00 var det tid för frukost, två glas saft... För att man ska förebygga illamående efter ingreppet så ska en operation göras på fastande mage. Jag som alltid är hungrig på morgonen tyckte det kändes mindre bra att inte få någon mat i sig, men om jag får välja så är jag ju hellre lite tom i magen än att jag mår dåligt. Innan jag åkte hemifrån gjorde jag lite jämfotahopp och när jag skulle uppför trappan på sjukhuset så sprang jag lite lätt. Jag ville ju passa på att göra det när jag väl kunde det=) Om två timmar skulle det vara för sent...

Jag fick byta om till det "snygga" nattlinnet och göra mig redo för de kommande timmarna. Jag hade tagit med mig mamma (så vuxen känner jag mig inte än så att jag ville gå igenom detta själv...) och när hon skulle stänga av sin mobil så konstaterade hon att batterierna var slut. Otippat? Nej, inte när det gäller henne och det var ju tur att jag hade laddat min...;) Det skulle jag i och för sig aldrig glömma göra...

Vid klockan 8 rullades jag in till de grönklädda figurerna och det var längesen man var så ompysslad av så många personer samtidigt. Alla var verkligen jätte gulliga mot mig och det kändes tryggt att ha dem omkring sig. Jag fick ett stick i armen samt lite lustgas och därefter somnade jag in ganska snabbt. Nu hade allvaret börjat...

Efter ett par timmar vaknade upp och kände hur jag låg och hackade tänder. Jag frös som om jag hade rullat mig i snö iklädd enbart underkläder... De satte någon typ av värmefläkt vid mina fötter och det kändes genast bättre. Det första som slog mig var att jag var tvungen att kolla om jag kunde hitta min lårmuskel. Jag spände och när jag upptäckte att det gick lätt som en plätt så blev jag verkligen glad. Tydligen brukar många ha ganska svårt för det efter en operation och på något sätt kändes det skönt att jag för en gångs skull inte är som alla andra... Mina första ord när jag vaknade:

Jag: Hur gick det?
Sjuksköterska: Du får prata med Lasse sen.
Jag: Jag kan i alla fall spänna min lårmuskel...

Sjuksköterskorna såg lite konstigt på mig och jag vet egentligen inte varför jag sa det till dem, men jag var väl bara lättad över att det gick. Jag saknade mitt lypsyl, men jag var så trött att jag till och med lyckades somna utan att använda det=) Mamma fick komma in en kort stund för att se hur det var med mig innan hon fick sätta sig och vänta igen. Det har verkligen varit en lång och dryg dag för henne, men jag är glad över att hon var med mig! Precis innan jag skulle flyttas från uppvaket hörde jag en röst i båset bredvid:

- Är det Emelie som ligger sidan om mig?
- Ja, det stämmer. Vem är du?
- Jag brukar sitta på läktaren när ni spelar...

Jag förstår inte hur han kunde veta att jag låg där eftersom man hade skynke runt sängen för att inga patienter skulle kunna se varandra. I vilket fall som helst så var det ett roligt sammanträffande och det var ju trevligt att jag hade FBC med mig här också=)

När klockan var 15 så begav jag mig hemåt. Jag har varken mått illa eller haft ont och det är en underbar känsla. Givetvis går jag på starka tabletter samtidigt som jag har någon sorts kylarpåse runt mitt knä, men jag är glad över att slippa smärtan.

Tack doktor Wahlström för en lyckad operation!

Mardrömmen omvandlades till verklighet och nu ska jag göra allt i min makt för att förinta den. Tro mig, jag kommer att lyckas!

Jag är förvånad över mig själv, tänk att jag gjorde det...