GULDEMLAN

Jag har nått toppen av det lilla berget, men för att komma upp på det stora så måste jag först ner i dalen

Denna vecka var det sista gången som jag var hos sjukgymnast Marianne innan min operation. Styrkemässigt ser allt jätte bra ut och som hon sa så har jag en stor fördel i att jag har kört så pass mycket individuell styrketräning tidigare. Som student finns det ju vissa fördelar och en av dem var all ledig tid. Jag har tillbringat många timmar på gymmet och att det gynnar mig nu känns väldigt skönt.

- Det kommer att dröja två månader innan du är på den här nivån igen.

Trots att jag har varit medveten om att jag kommer vara sämre efter operationen jämfört med hur jag var den dag när jag skadade mig så var det ändå tungt att höra. Är det en bekantskap som jag inte ser fram emot att ta kontakt med igen så är det mina kryckor. De passar mycket bättre i garderoben än i mina händer... Innan har jag inte funderat särskilt mycket över ingreppet, men nu när jag har fått min tid och det börjar närma sig så finns det faktiskt lite fjärilar i magen. Mitt knä kommer aldrig att bli sig likt igen och ärren kommer bli ett evigt minne. De kommer påminna mig om min hitintills tyngsta idrottsperiod, men samtidigt kommer de få mig att uppskatta många saker. Ur allt ont kommer något gott!    

I några veckor framöver så blir det inget jobb för mig. Dagarna ska ägnas åt vila och rehab-träning och för att ha lite tidsfördriv så har lillebror fixat fram en säsong av One Tree Hill. Jag ska dessutom låna en del filmer från några på jobb samtidigt som jag har en hög med böcker att ta mig igenom. Jag känner dock mig själv så pass bra att jag vet att det inte kommer ta särskilt lång tid innan jag blir rastlös...

Citat Daniel Borg (tränare FBC-Engelholm damelit):
- Det är bättre att ha ett skadat knä än inget alls...

Vi åt och vi åt tills magarna var sprängdfyllda. Jag och My, som båda två är korsbandsskadade, hade dock vår plan klar:

- Vi kan äta på, vi ska ju ändå cykla 12 minuter imorgon...

Under kvällen sa vi detta med jämna mellanrum och det är väl tur att man inte alltid resonerar så. Till slut var vi dock överens om att vi nog var tvungna att öka det till 13 minuter=) 

Elina, tack för en trevlig kväll! Okey...;)

I torsdags kände jag ett behov av att komma hem en kort runda innan träningen skulle börja. Jag slutade därför lite tidigare från jobb för att ta den buss som gick klockan 16.50. När den kom så var den proppfull och busschauffören ryckte bara på axlarna och körde förbi oss. Tydigen så stod alla tåg stilla och därför var många av deras resenärer på bussen istället. Det fanns inte mycket mer att göra än att vänta på nästa som skulle komma vid 17.20. Jag var verkligen inte klädd för att stå ute i minusgrader och i takt med att klockan tickade så skakade jag bara mer och mer. Att gå in och vänta var inget alternativ för det fanns ju en liten chans att det kanske skulle komma en ersättningsbuss. Det gjorde det tyvärr inte och när buss nummer två äntligen kom så var den precis lika full som den första och körde bara förbi. Så här kunde det ju hålla på hur länge som helst och det var inget som jag varken hade lust eller tid till. Just som jag stod och funderade på ett alternativt sätt att ta mig hem så kom det fram en man till mig:

- Jag känner igen dig från Ängelholmsbussen. Jag har precis bokat en taxi och där är plats till dig om du vill åka med. Jag betalar resan och skickar in kvittot till Skånetrafiken. Skulle de säga något om det så kommer min arbetsgivare stå för kostnaderna så det är inget vi behöver bekymra oss om.

Det var omtänksamt gjort och efter 50 minuters frysande var det helt underbart att hoppa in i en varm bil. På vägen hem höll vi dock på att vara med om en total frontalkrock. En bil framför oss hade missat avfarten till Malmö och började helt plötsligt backa bakåt. Vår chaufför fick tvärnita och med en mindre uppmärksam förare hade det blivit en ordentlig smäll. Vissa nötter borde inte få köra bil!

Jag är inte långsint av mig och nu tycker jag att vi lägger locket på den här diskussionen. Att markera kändes rätt, men nu när alla har fått säga sin åsikt är det tid att gå vidare och verkligen fokusera på vår uppgift. I grund och botten har vi samma mål och tillsammans kommer vi att nå dem!

- Ställ dig på denna bräda och hoppa jämfota ner på marken.

Jag gick upp (ca 1.5 dm) och tittade ner. Hmm, hur gör man nu för att hoppa? Det blev ett litet skutt ner, men det blev långt ifrån en mjuk landning. Efter ett par hopp gick jag över till att hoppa på plan mark istället. Det kändes inte lika obehagligt och eftersom detta var första gången, efter min skada, som jag gjorde dessa rörelser så kändes det bättre att börja lite lugnt. Jag behövde inte studsa särskilt många gånger förrän jag kände att jag började flåsa. Min tidigare fysiska form är mil härifrån och det kommer krävas mycket slit för att få tillbaka den. Däremot är det en utmaning som jag ser fram emot att ta mig an=)! 

Jag och sjukgymnast Marianne räknade lite på när jag kan tänkas bli opererad. Mitt knä är fortfarande en aning svullet och därför kommer det att dröja några veckor till innan det är tid. På tisdag ska jag i alla fall till doktor Wahlström så att han kan ta ett beslut om när det kommer att bli av. När kniven är redo för mig så är jag redo för kniven...

Jag kan om jag vill
Jag vågar om jag gör det
Jag (miss)lyckas om jag tar chansen...?!

Tidig väckning, innebandyhallar, analyser och trötta kvällar...

Startskottet för helgens äventyr gick i fredags efter jobb. Jag blev hämtad av tre stycken herrar (Fält, Jeppson och Chelle) och resan mot Linköping hade inletts. Vi hann inte särskilt långt innan jag och Chelle var tvungna att ta toapaus. Det var inga problem, men när vi kände att stopp nummer två var nödvändigt så blev det lite gnäll i framsätet...;) Trots att vi drog ut på restiden en aning så var vi framme vid 20-snåret. Vi hälsade på Skånelagen innan vi fyllde magarna med lite mat och checkade in på hotellet. Jag och gotlänningen Jennie Hamberg delade rum och det funkade kanon, trots att hon har spelat i Endre...;)

Frukost är dagens bästa måltid och den blir ju inte direkt sämre av att man får äta den på Scandic. Denna gång behövde jag dessutom inte tänka på vad jag stoppade i mig då jag inte hade någon match att anpassa allt efter. När hände det senast på ett hotell?

Dagarna har varit fyllda med innebandy då SM för flickor 15 och pojkar 15 var huvudmålet med denna lilla tripp. Jag hade dessutom kusin Jonathan Olsson i de röd/gula färgerna och det var verkligen roligt att se honom spela. Jag har inte sett honom särskilt mycket, men det var en stolt kusin som satt på läktaren=) Han har alla förutsättningar för att kunna gå långt och så mycket som han brinner för denna lilla plastboll så ska det mycket till för att han inte ska lyckas. Pga mitt jobb så var jag tvungen att åka hem på söndagen och missade därför slutspelsmatcherna. Tjejerna lyckades få med sig en bronsmedalj medan killarna föll i kvartsfinalen. Det var starkt av tjejerna att ta sig så långt och av de rapporter som jag fick så kunde tydligen sista matchen ha slutat hur som helst. Att killarna inte gick längre kändes snopet, och det är väl bara till att inse att inga matcher är avgjorda innan de har spelats.   

Att min hemresa skulle gå smärtfritt var väl för mycket att hoppas på. Jennie skjutsade mig till stationen och jag satte mig ner i väntsalen. Inte helt otippat så var tåget försenat (har de någonsin varit i tid när man ska åka?). Fem minuter blev till tio och så höll det på. När jag äntligen kom på det så hade jag hoppats på att de skulle försöka köra in lite tid så att jag ändå skulle hinna med mitt byte i Hässleholm. Det var dock inte att tänka på då det flera gånger fick stanna och vänta på mötande tåg. När jag var framme i Hässleholm hade min buss gått för länge sedan och mitt uppdrag var nu att hitta en alternativ lösning på hur jag skulle kunna ta mig till Ängelholm. Givetvis var rulltrapporna stilla och med resväska, ett sargat knä och kryckor så kändes det inte aktuellt att ta alla trappor. Jag gick till hissen, men den ville inte röra en fena, typiskt! Det var alltså bara till att sakta men säkert ta sig nerför trapporna. Jag tittade vilka andra bussar som skulle kunna passa mig, men om jag skulle ta någon av dem så skulle jag få vänta ett par timmar. Nja, det kändes inte särskilt lockande... Jag asade mig uppför trapporna igen för att kolla tågtiderna. Jag hittade ett tåg till Helsingborg som skulle gå om en halvtimme och jag bestämde mig för att det var den bästa lösningen. Projekt nummer två blev att ordna en biljett. Jag upptäckte att jag bara hade 40 kronor i kontanter och insåg att det inte skulle räcka till Helsingborg och sen därifrån till Ängelholm. Turligt nog kom jag på att jag hade ett rabattkort laddat med pengar. Automaten som tog de korten fungerade givetvis inte och det fanns inget ställe som hade öppet där jag kunde ta ut pengar. När skulle min tur vända? För säkerhets skull så checkade jag lite priser på vad en biljett skulle kosta och med min tomma plånbok insåg jag att jag inte kunde komma särskilt långt. Jag upptäckte dock att tåget gjorde ett stopp i Klippan och om jag hoppade av där kostade det bara 39 kr. Det gäller att ha marginalerna på sin sida...;) I Klippan fick brorsan komma och hämta mig och den bilfärden gick ï alla fall smärtfritt. När jag steg in genom dörren gick jag raka vägen till sängen och la mig, det hade varit en tuff dag=)

Denna helg var intressant på mer än ett sätt...