En historisk dag

I morse klockan 06.00 var det tid för frukost, två glas saft... För att man ska förebygga illamående efter ingreppet så ska en operation göras på fastande mage. Jag som alltid är hungrig på morgonen tyckte det kändes mindre bra att inte få någon mat i sig, men om jag får välja så är jag ju hellre lite tom i magen än att jag mår dåligt. Innan jag åkte hemifrån gjorde jag lite jämfotahopp och när jag skulle uppför trappan på sjukhuset så sprang jag lite lätt. Jag ville ju passa på att göra det när jag väl kunde det=) Om två timmar skulle det vara för sent...

Jag fick byta om till det "snygga" nattlinnet och göra mig redo för de kommande timmarna. Jag hade tagit med mig mamma (så vuxen känner jag mig inte än så att jag ville gå igenom detta själv...) och när hon skulle stänga av sin mobil så konstaterade hon att batterierna var slut. Otippat? Nej, inte när det gäller henne och det var ju tur att jag hade laddat min...;) Det skulle jag i och för sig aldrig glömma göra...

Vid klockan 8 rullades jag in till de grönklädda figurerna och det var längesen man var så ompysslad av så många personer samtidigt. Alla var verkligen jätte gulliga mot mig och det kändes tryggt att ha dem omkring sig. Jag fick ett stick i armen samt lite lustgas och därefter somnade jag in ganska snabbt. Nu hade allvaret börjat...

Efter ett par timmar vaknade upp och kände hur jag låg och hackade tänder. Jag frös som om jag hade rullat mig i snö iklädd enbart underkläder... De satte någon typ av värmefläkt vid mina fötter och det kändes genast bättre. Det första som slog mig var att jag var tvungen att kolla om jag kunde hitta min lårmuskel. Jag spände och när jag upptäckte att det gick lätt som en plätt så blev jag verkligen glad. Tydligen brukar många ha ganska svårt för det efter en operation och på något sätt kändes det skönt att jag för en gångs skull inte är som alla andra... Mina första ord när jag vaknade:

Jag: Hur gick det?
Sjuksköterska: Du får prata med Lasse sen.
Jag: Jag kan i alla fall spänna min lårmuskel...

Sjuksköterskorna såg lite konstigt på mig och jag vet egentligen inte varför jag sa det till dem, men jag var väl bara lättad över att det gick. Jag saknade mitt lypsyl, men jag var så trött att jag till och med lyckades somna utan att använda det=) Mamma fick komma in en kort stund för att se hur det var med mig innan hon fick sätta sig och vänta igen. Det har verkligen varit en lång och dryg dag för henne, men jag är glad över att hon var med mig! Precis innan jag skulle flyttas från uppvaket hörde jag en röst i båset bredvid:

- Är det Emelie som ligger sidan om mig?
- Ja, det stämmer. Vem är du?
- Jag brukar sitta på läktaren när ni spelar...


Jag förstår inte hur han kunde veta att jag låg där eftersom man hade skynke runt sängen för att inga patienter skulle kunna se varandra. I vilket fall som helst så var det ett roligt sammanträffande och det var ju trevligt att jag hade FBC med mig här också=)

När klockan var 15 så begav jag mig hemåt. Jag har varken mått illa eller haft ont och det är en underbar känsla. Givetvis går jag på starka tabletter samtidigt som jag har någon sorts kylarpåse runt mitt knä, men jag är glad över att slippa smärtan.

Tack doktor Wahlström för en lyckad operation!


Kommentarer
Postat av: My

Emlan, så glad jag är för din skull att allt gått bra! From idag går det bara framåt! Kramar i massor!

Postat av: Elina

Vännen, vägen tillbaka har börjat! Kör hårt o lycka till! Stöttar dig hela vägen! Love<3 Puss puss

2009-02-05 @ 07:21:07
Postat av: Jennifer

Snart är du tillbaka!!! =)

2009-02-05 @ 14:33:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback