GULDEMLAN

Detta verkar bli resornas år. Jag och Elina har precis bokat flyg till London för att besöka vår kära vän Jennie som jobbar där. Ingen av oss har varit där tidigare och sett till våra engelska kunskaper så lär vi väl behöva en tolk;) Den 12 maj bär det av och en weekend i storstan ser jag verkligen fram emot!

Telefon från Elina i fredags:

- Vill du träna med mig imorgon?
- Jag hade tänkt köra trappträning.
- Kan du inte följa med ut på en längre löprunda så kan vi köra trappträning på måndag istället? 
- Jo det kan jag väl göra. Hur långt ska vi springa då?
- Jag hade tänkt mig ungefär 2 mil.
- Va???? Skojar du med mig eller?!
- Nej... Jag vet att du inte tycker det är roligt att springa så långt, men det är så himla tråkigt att springa själv. Snälla kan du inte följa med!

Jag var väl inte jätte svårövertalad och det slutade med att vi bestämde att vi skulle mötas upp klockan 8.30 på lördagsmorgonen. Elina hade lagt upp rundan och vi sprang ut mot Vegeholm. Vägen var inte alltför rolig och när vi sprang på "evighetssträckan" tillbaka mot Ängelholm tyckte till och med Elina att det var lite tråkigt. För egen del så var det första gången som jag sprang en så här lång sträcka (2.1 mil) och det gick faktiskt lättare än vad jag trodde. Efter 1.5 timme var jag dock riktigt less på det och sista biten mellan Varalöv och stan (med en extrem motvind) var segt. Känslan när vi var i mål var dock riktigt gó och jag kände mig stolt över att jag hade tagit mig igenom det. Jag hade dessutom väntat mig att kroppen skulle reagera mycket starkare på ett sånt här pass, men den har tagit emot det bra. Nej Elina, det betyder inte att jag vill göra det igen...;)

Detta var en match mot ett lag som förra säsongen slutade på en tredje plats i division 4. Det skulle alltså bli en bra värdemätare för oss. Vi inledde starkt och hade det mesta av bollinnehavet. I slutet på första halvlek och i början på andra hade vi dock en liten dipp, men vi hämtade oss och segern kändes aldrig hotad.

Förra matchen vi spelade var jag som sagt lite orolig över min "fotbollskondition". Nu är jag dock lugn för denna match var det inga som helst problem och det kändes som om jag kunde springa hur långt som helst. Det var en härlig känsla och nu är det "bara" bollkontrollen som saknas...

I lördags gjorde jag min första fotbollsmatch på 1.5 år och jag kan ju säga att det var jobbigare än vad jag hade väntat mig. Med en innebandysäsong i ryggen så är kroppen inställd på korta explosiva löpningar. I fotbollen blir det däremot en helt annan sträcka att springa och jag får väl medge att jag gick ut lite väl hårt. Under matchens första tio minuter hade vi i stort sett allt spel och som anfallare hade jag mycket att jobba på. Jag sprang i stort sett på allt och när jag var som tröttast började jag bli lite orolig för min kondition. Jag var genomförkyld så det påverkade givetvis också min kapacitet, men jag insåg också att jag fick ha lite mer tanke bakom mina löpningar. Vi hade en väldigt kort uppvärmning och det är heller inget som jag är van vid så det tog ett tag innan jag kom in i andra andningen. När det väl flöt på så var det inga större problem att spela, men jag ska villigt erkänna att jag var riktigt trött efteråt. 90 minuters spel tar på krafterna och det var en utslagen Emelie som under eftermiddagen parkerade i soffan;)

Min insats på matchen var inte så mycket att hänga i granen och att jag kunde missa så öppna lägen som jag gjorde var ett under. Mitt tidigare målsinne verkade ha tagit semester och de kommande veckorna hoppas jag att jag hittar känslan igen. Mina passningar hade inte heller särskilt bra kvalité, vilket mina stackars lagkamrater fick lida för... Aja, efter två träningspass kan man väl kanske inte begära mer och efter detta kan ju allt bara bli bättre. Om det var kul? Ja, definitivt! Jag ser verkligen fram emot denna fotbollssäsong=)

DITRESAN

Klockan 2.30 natten till torsdag får jag ett samtal från Elina:

- Alltså min resväska väger 19.8 kg.
- Då måste vi plocka bort lite båda två för när jag hade stoppat ner våra kylvaror så passerade min resväska maxvikten på 20 kg och vi har ytterligare 5.5 kg mat som vi måste få med.
- Jaha, men vad ska vi prioritera bort då?
- Det får antingen bli dina hembakade bröd eller godispåsarna.
- Då ryker mitt bröd...

Vi passade även på att fylla våra handbagage och jag skojar inte om jag säger att de vägde 15 kg. Ni som känner oss vet att vi blir hungriga i tid och otid så att lämna knäckebröd, kex osv hemma var inte aktuellt. Lite smått nervösa gick vi till incheckningen och kramade båda tummarna för att de inte skulle kräva vägning av vårt handbagage. För hur pinsamt hade inte det varit om vi hade varit tvungna att öppna våra väskor så att alla kunde se vad vi faktiskt hade i dem...

Vi hade dock turen på vår sida (ingen vägning av handbagaget) och fick dessutom igenom alla resväskor utan anmärkning (eller några kilos övervikt, men de sa inget om det). Efter detta var det dax att ta sig an nästa hinder, säkerhetskontrollen. Vi stod länge och inspekterade de olika vakterna och när vi hade identifierat vem som slängde bort minst mat tog vi mod till oss och gick dit.

- Har ni någon dricka eller mat i väskan?
- Ehh, nej (vi hade ju faktiskt bara lite tilltugg)
- Okey, vad bra!

Våra väskor gick igenom kamerorna utan att stoppas, skönt! När jag gick igenom metalldetektor så tjöt det till och jag har nu svart på vitt att min inopererade skruv i knäet ger utslag. Jag hade nämligen inga smycken, skärp knappar eller liknande föremål på mig. När vi kom in i väntsalen slog vi oss ner och kunde äntligen pusta ut. Nu var i alla fall all vår packning med. Flytet försvann dock här och tydligen råkade vi missa den information om vilken ände av planet man skulle gå in i och med rad 31 på våra biljetter chansade vi på längst fram. Om det var rätt? Nej, självklart inte och våra platser visade sig vara på nästsista raden. Vår väg mot alla övriga resenärer var inte populär och i den smala gången gick det bara att mötas om det var två spagettiformade personer som drog in magen... Vi åkte in på en rad, passade på att avancera några steg när det blev en lucka, men till slut var de flesta "hållplatser" upptagna samtidigt som det fanns personer som skulle förbi oss till sina platser längre fram i planet. Att det var kaos var bara förnamnet och våra otympliga handbagage gynnade ju inte heller oss till att vara smidiga. Kommentarer som: "Lyssnade ni inte på instruktionerna" och "Vem är så dum som går in fel håll" kom stup i kvarten. Till slut kunde vi dock sjunka ner på våra stolar. Jag och Elina hade fått vars en sida om mittgången, vilket skulle visa sig vara sämsta tänkbara plats. Toaletterna var längst bak och under hela flygresan hade vi en konstant kö mellan oss. Passagerarna visade ingen hänsyn och eftersom det var en så trång gång fick man alltifrån rumpor till händer upp i ansiktet. I och för sig så sov vi nästan hela resan, men antalet gånger som vi blev väckta går inte att räkna på våra fingrar och tår.

Inför resan var vi i valet och kvalet om vi skulle beställa mat på flyget, men efter att vi hade påmint varandra om vår Kroatienmiss så var valet enkelt, aldrig mer utan mat en längre stund. Vi har vars en sak som vi helt enkelt inte kan äta. Jag tåler inte vitlök och Elina gillar inte ris. Elina hade specialkost (lakosintollerant) och när hon öppnade sin matlåda var den fylld med ris. När jag öppnade min strömmade vitlöksdoft från potatisgratängen. Jaha, det var ju typiskt...

På raden framför oss hade vi ett nyförälskat(?) medelålders par. Precis som oss så satt de på vars en sida om gången och mellan alla matvagnar och toaköer skulle de hålla i handen och viska till varandra. Under den sex timmar långa flygresan lyckades de spilla ut två öl och en avec. Att vi (och alla andra) hade ganska roligt åt dem är nog inte så svårt att räkna ut!

När vi kom fram var vi extremt hungriga och vi bestämde oss för att äta på hotellets restaurang. Vi gick in och satte oss och när servitören kom så visade det sig att de bara  hade buffémat. Det var något som vi hade tänkt undvika eftersom man aldrig vet hur länge maten har stått framme i värmen, men eftersom vi redan hade slagit oss ner så fick vi göra det bästa av situationen. Vi åt makaroner och bröd, vilket inte riktigt var vad vi hade önskat oss. Att riskera en dålig mage ville vi dock inte så det fanns inte så mycket annat att göra. Vår servitör var inte på gott humör (eller han påstod att det var jag som var "kaputt", men det var för att jag tyckte att han var jobbig med allt sitt flams och trams när ni satt och åt...) När vi gick frågade han oss hur länge vi skulle stanna och när vi sa en vecka fick vi svaret:

- Tur, för jag orkar inte se er två veckor...

Jag kontrade snabbt och sa att vi inte orkade se honom heller. Han jobbade även på frukosten och att vi under hela vår fortsatta semester valde bord som han inte ansvarade för kändes ganska självklart. 

HÄNDELSER/NOTISER UNDER VECKAN

* Varje morgon var vi uppe klockan 7 för ett 1.5 timmes långt träningspass. Det var alltifrån distanslöpning och intervaller till backträning (hotell Hiton som låg tio minuters löpning från vårt hotell hade en backe som var kanon) och ren styrka. På eftermiddagarna körde vi ett mer rehabinspirerat pass med powerwalk på stranden eller simning i bassängen. En dag passade vi även på att spela squasch. Detta var första gången för oss båda så reglerna hittade vi själva på. Roligt var det i alla fall och det är något som vi definitivt kommer att göra om i Sverige!





Under våra träningspass fick vi grymt mycket respons och jag har aldrig varit med om så mycket peppning som vi faktiskt fick här. Det var dock inget som vi uppskattade och hade vi fått välja hade vi hellre tränat utan publik.

- Good work, nice body, run run run, nice...

En morgon när i var ute och sprang så tänkte vi utforska den väg som inte ledde in till stan. Vi passerade ett stort hotell med en enorm stenmur. Ungefär fem sekunder efter att vi hade sprungit förbi ingången hör vi en enorm smäll. En bil hade fått sladd och åkte upp på trottoaren och rakt in i muren. Om vi hade sprungit lite långsammare hade vi blivit mosade... Denna "nära-döden-upplevelse" gav oss en tankeställare och resterande del av semestern var vi mer försiktiga när vi valde våra löpvägar. 

* Hotellets vakter hade stenkoll på oss och en dag när vi kom tillbaka från ett av våra tuffaste pass så hånflinade de mot oss och sa:

- Welcome to the sun...

Vi var totalt genomsvettiga och de verkade inte lida ett dugg med oss;)

* Elina gillar snorkling och hon gjorde allt i sin makt för att försöka få med mig ut på en simtur. Jag är inte särskilt förtjust i att vara ute på djupt vatten och jag gillar definitivt inte mörka bottnar, fiskar, hajar och gud vet vad mer som finns under ytan... Jag har helt enkelt respekt för öppna hav och eftersom jag dessutom inte har simmat sedan min korsbandsskada (man fick inte göra det förrän en ganska lång tid efter att man blev friskförklarad) så gjorde jag min debut i hotellets pool. Där hade jag nära till kanten om mitt knä skulle hänga upp sig samtidigt som jag slapp alla obehagliga djur;)



* Det här med att åka taxi är en upplevelse i sig. I början på veckan vågade vi inte göra det, men sen insåg vi ganska snabbt att det var farligare att gå. Jag tror dock inte att jag har uppskattat vägbuler så mycket som jag gjorde i Egypten. Chauförrerna kör som galningar och på en "svensk 50 väg" låg de i 110 km/h. De körde sicksack mellan övriga bilar, men det värsta var nog att det inte fanns några bälten. Vi satt på helspänn och känslan över att man inte riktigt litade på de som körde gjorde oss inte lugnare (de kunde ju i stort sett köra oss till vilket slumområde som helst...)

* Det inhemska folket är väldigt speciellt och jag gillar definitivt inte deras sätt. Utanför vårt hotell låg en supermarket, men vi väntade in i det längsta med att gå dit eftersom vi aldrig fick vara i fred. De drog och slet i oss och accepterade inte ett nej. Jag tyckte att det var ganska obehagligt, men de såg väl sin chans när två ensamma blonda tjejer kom gående (eller rättare sagt så halvsprang vi för att komma fram snabbt). Jag gjorde mitt bästa för att inte få ögonkontakt med någon och enda gången som jag var noga med att svara på tilltal var när vakterna (med stora vapen) sa något till oss.

* På lördagkvällen bestämde vi oss för att åka in till stan. Vi hade fått tips om en svenskägd restaurang som skulle sända finalen i melodifestivalen. Vi tog på oss de fulaste kläderna vi hade med oss (min klänning såg ut som ett nattlinne och var av den längre varianten plus att jag hade en kofta på mig), var relativt osminkade, hade håret i en knut (för att dölja längd och hårfärg så mycket som möjligt) samtidigt som vi inte tog någon parfym för att undvika att reta arabernas luktsinne;) Jag kände mig riktigt ofräsch, men vad hjälpte det. 

- Princess, beautiful dress, we love you. Oh, you look like Spice Girls...

Jag tror faktiskt aldrig att varken jag eller Elina har fått så mycket komplimanger, men just denna gång hade vi hellre varit utan. Allt vårt jobb med att se mindre attraktiva ut var alltså förgäves;)

Att hitta var dock lättare sagt än gjort och efter en timmes letande (där vi till och med råkade hamna i en trång gränd där vi definitivt inte borde vara) så gav vi upp. Precis när vi skulle vinka in en taxi så utbrister Elina:

- Titta, där ligger den ju!

Vi hade missat den eftersom den låg in på en tvärgata och vi hade kommit gående från ett håll som gjorde att man inte såg den. Vi var helnöjda med maten och det är bara att inse att man alltid uppskattar den svenska maten när man är utomlands...

* Under denna resa har alcogelen varit vår bästa vän. Vi har använt den i tid och otid, men det som förvånade mig var att jag inte såg någon annan turist göra det. De verkade dessutom inte vara särskilt försiktiga med vad de stoppade i sig, eller var det kanske vi som var extrema;) Eftersom det ingick frukostbuffé i vårt resepaket så fick vi välja mat med omsorg. Varannan dag åt vi omelett och varannan dag åt vi pannkakor (de hade inte omelett varje dag för då hade vi valt det) Detta tillagades direkt med varje gästs egna önskemål om ingridienser och färsk varm mat är inga problem att äta. Till detta hade vi bröd (dock utan pålägg och grönsaker) och till efterrätt blev det fruktsallad. Det fanns hur mycket mat som helst (korv, kött, potatisgratäng, bakelser, yoggi m.m.), men detta höll vi alltså oss ifrån. Vi ville helt enkelt inte riskera några krånglande magar...

Egyptierna är extremt dåliga på allt som har med mat att göra och det var flera kvällar som vi dukade upp inne på vårt hotellrum och åt vår medtagna prviant från Sverige. Det var så mycket godare än vad som erbjöds på restaurangerna...



* Målet med resan var att vi skulle vila upp oss och det kan man ju verkligen säga att vi har gjort. Det blev mörkt redan vid klockan 18 och bortsett från lördagen så var vi inte i säng senare än klockan 18.30. Vi somnade dock inte riktigt så tidigt utan efter lite kvällsläsning så brukade vi slockna vid klockan 21. Tio timmars sömn per natt är man ju inte direkt bortskämd med i vanliga fall...

* Vi har tyvärr haft lite otur med vädret då vi hade två dagar soligt, två dagar molnigt och två dagar med kulingvind (blåste 15 m/sek). Det var dessutom de första dagarna som var bra och eftersom man var vit som ett spöke när man kom ner så användes solfaktor 25. I början var det sådär roligt att vistas i bikini då det var så många andra som var bruna som pepparkakor. I takt med att veckan gick så fick vi lite färg och trots att vädret gjorde att vi fick mindre än vanligt så känner man sig i alla fall piggare än tidigare.


Moln och en frusen Elina...


Att det var storm syns ganska tydligt på mitt fågelbo till frisyr...

* Hemresan blev ingen rolig historia. Under hela veckan hade våra magar varit problemfria, men denna sista dag så började de att krångla. Vi sprang på toa stup i kvarten och fick i stort sett inte behålla något som vi stoppade i oss. När vi var på flygplatsen i Hurghada blev det kris och vi skyndade mot toaletterna. Efter några minuters köande kom vi in, men då insåg jag att det inte fanns något toapapper. Jag gick ut igen för att se om jag kunde hitta något på de andra toaletterna, dock utan resultat. Övriga turister var lika stirriga över att det inte fanns papper och när jag och Elina divierade om hur vi skulle lösa problemet så hände det osannolika. En toarulle satt fast på handtaget på huvuddörren in till toaletterna (det var så lång kö så ingen annan hade sett den eftersom dörren var öppen och rullen satt in mot väggen). Den kom verkligen som en skänk från ovan! Jag och Elina delade systerligt medan alla andra kollade avundsjukt på oss. Är det kris så är det och att dela med sig till ännu fler var inget alternativ. I sådana här lägen blir man ganska självisk...

På planet proppade vi i oss Resorb och Imodium och jag får väl säga att vi klarade oss ganska bra. Fyra toabesök på sex timmar var ett stort framsteg för oss. Denna gång hade det ju varit bra med en mittengångsplats, men det hade vi ju givetvis inte och vi fick istället engagera hela raden när vi behövde röra på oss;)














Sammanfattningsvis så kan man väl säga att den uppfattning som jag hade om Egypten efter min förra vistelse där (sex år sedan) fortfarande stämmer. Jag gillar varken maten eller det inhemska folket och nu ska det mycket till för att jag ska åka hit igen. Jag och Elina har dock haft en underbar vecka och det jag har skrivit om här på bloggen är förstås bara en bråkdel av allt som vi var med om. Citat: "Detta får du inte glömma att skriva om på bloggen" Jag har ett för dåligt minne för att komma ihåg allt och jag hade dessutom inte haft tid att skriva ner allt, men jag har gjort så gott jag har kunnat=) Detta var tredje utlandssemestern tillsammans med min underbara vän, du är guld värd <3

SKÅNSKA MÄSTARE 2009/10: GULDLAGET FBC ENGELHOLM

En bättre avslutning på säsongen kunde vi helt enkelt inte få. När vi som mest behövde det så plockade vi fram våra vinnarskallar och slet som djur. Jag hade dock väntat mig att Södra Dal skulle vara lite vassare. I våra möten i serien så tycker jag att de har varit numret större än oss, men denna gång var de inte riktigt på samma nivå som tidigare. Många av deras uppspel byggde på att lägga in långbollar mot mål och särskilt mycket farliga lägen tyckte jag inte heller att de skapade. Å andra sidan hade vi ett tight försvar genom hela matchen och täckte mycket skott. Nyckeln till segern? Att vi offrade oss för varandra...   

Om första perioden var avvaktande så tände det till ordentligt i andra. Det knuffades och gruffades medan frustrationen sprutade ur mångas öron. Det är väl i och för sig som det brukar vara när vi möts då det är mycket prestige på spel. Efter att vi hade tappat en 2-0 ledning lyckades vi resa oss igen och segermålet la vi in i tom kasse. Södra Dal kommer dock få många chanser till revansch, inte minst i nästa års seriespel... 

GULD GULD GULD



Prischecken tog jag mer än gärna hand om;)



Den åtråvärda pokalen är åter igen i våra händer





Målglädje



Segerdans





Efter matchen passade vi givetvis på att tacka vår trogna publik.



Tina och Anna, två glada vinnare

Foto: Jens Svare-Olsen

DM-final Måndag 8 mars kl. 19.45: Södra Dal - FBC Engelholm