GULDEMLAN

...och beger mig ner till sydligare breddgrader. Jag och Elina unnar oss en välbehövlig semsterresa till Kroatien och förhoppningsvis kommer vi att få njuta i ett underbart härligt väder!

Sol, vind och vatten

Våfflor borde man göra oftare, det är ju så himla gott!


Bengan och Pillan


Elina

Kvällens citat: "Strunt samma, det är ju bara vi..."

Idag startade Swedcamp i Ängelholm. Under fyra av de sex dagar som lägret pågår kommer jag att ingå i ledarstaben. Första dagen var det fokus på sammanhållning och det är först imorgon som det kommer att köras för fullt med klubba och boll. Idag var det jag, Chelle, Dennis, Anderberg och Nordgren som ansvarade för övningarna och det kändes som om vi fick en relativt lugn inledning på lägret. Jag har dock en känsla av att det kommer bli mer och mer krävande för varje dag som går...

En tung träningsvecka är nu till ända. I måndags körde Johan Neij ett stentufft benpass och jag ska väl inte sticka under stol med att jag har kännt av det stora delar av veckan. Till och med när jag och Elina var och shoppade i Malmö i torsdags så gick vi som gamla 90-åringar, illa illa... Tisdagen innehöll ett innebandypass och eftersom alla sådana rörelser är ovana för mig så blev det en extra krydda på min tidigare ömmande kropp. Onsdagen tog jag en promenad/lätt jogging för att åter försöka få kroppen i balans. Det gick väl sådär, men så länge som musklerna var varma så kändes det ändå okey. Att sätta sig på toaletten har i stort sett varit omöjligt och jag fick först sätta händerna på sitsen för att ingen belastning skulle läggas på mina stackars ben, vilken syn...;)

Torsdagar innebär fys i Munka hos Anne. Denna gång var det dock dottern Helene som höll i passet. Spinning och styrka för hela kroppen var det som väntade och egentligen var det väl först här som jag kände att min träningsvärk började ge med sig. Som vanligt rann svetten som aldrig förr och jag tror inte att jag var ensam om att skapa en liten pöl under min cykel, härligt=)

Fredagens gemensamma träning med herrlaget var inställd och därför begav jag mig till gymmet. Tidigare var jag nästan där varje dag, men sedan försäsongen drog igång så finns det varken tid eller ork för så många extra pass. Jag lät benen vila och gav istället överkroppen en match, det behövdes!

Idag, lördag, har jag precis kommit hem från föreningens arrangerade triathlon. Jag ska villigt erkänna att jag på förhand inte var ett dugg sugen, och när värsta ovädret drog över stan hoppades jag innerligt på ett meddelande om inställd träning. Detta dök då aldrig upp och det var bara till att sätta sig på cykeln och bege sig ner till stranden. Det blev ett ritkigt tufft lopp och löpningens slutspurt på stranden mellan Sibirien och Klitterhus höll på att ta kål på mig. Det kändes som om jag stod och trampade på samma ställe och Klitterhus som jag hela tiden hade i sikte var bara en miniprick. Till slut korsade jag mållinjen och det var en oerhört skön känsla. Jag kände mig stolt över att ha tagit mig igenom detta och dessutom har jag inte fått några som helst känningar i mitt knä. Något som jag fick på köpet var dock stora blåsor på fötterna. Under själva löpningen bedövade adrenalinet smärtan, men så fort jag var i mål kände jag att något skavde. Imorgon väntar en vilodag innan vi på måndag och tisdag ska ha fystester. Jag hoppas att en dags vila ska räcka för att åter igen vara redo för en maxinsats. Vem har sagt att försäsongen är en dans på rosor...

Ikväll kom mormor, morfar, farmor, farfar och lillebror på lite kvällsfika hemma hos mig. Att bjuda "drottningarna i köket" är väl inte det lättaste, men jag tror faktiskt att jag lyckades ganska bra=)

Fina inflyttningspresenter fick jag också, tack så mycket!

Ikväll hade jag min speldebut på träningen. Det är många som har frågat mig om jag inte är rädd för att kliva in på plan igen, men helt ärligt så har jag aldrig tänkt på det så. Jag har väl alltid haft en ganska tuff spelstil och det är inget jag har planerat att ändra. Just nu känner jag mig stark i kroppen och så länge som jag känner självförtroende med det så vet jag att jag behärskar hårda närkamper. Att jag vid skadetillfället dessutom var helt ensam tror jag också är en bidragande orsak för min inställningen till come-backen.  

Kvällens spel gick bättre än vad jag hade hoppats på. Jag var inte så seg i tanken som jag trodde jag skulle vara och genom alla de träningar och matcher som jag har suttit sidan om (jag har endast missat en träning efter min skada och det var den dagen som jag opererades på) så känns det som om min spelförståelse har tagit ett litet skutt framåt. Jag är givietvis medveten om att det är en stor skillnad att spela på träning mot vad det är att spela match, men som det känns just nu är jag inte ett dugg orolig för vad som väntar.

Båstad Outdoor Open? En vision som förvandlades till ett mål som inom några veckor kanske kommer att nås...

I morse besökte jag och My vår kära sjukgymnast Marianne. Innan hon gick på semester så ville vi ta tillfället i akt att ge henne en present som tack för all hjälp. Från första början har det rullat på bra och en av alla de saker som jag uppskattar med henne är att hon inte följer "normaltiden" utan istället ser hur varje individ utvecklas. Hade hon inte haft den inställningen så tror jag att jag hade haft en bra bit kvar för att nå den nivå som jag ligger på idag. Marianne, du har varit en riktig pärla!

My tackade mig i sin blogg och jag tänkte göra detsamma här. Tillsammans har vi kämpat oss igenom både med- och motgångar för att nå våra mål. Jag tror dessutom att det har varit skönt för alla i vår omgivning att vi två har kunnat prata knä med varandra. Tänk så mycket mer man hade tjatat om det ifall det inte hade funnits någon i samma situation som en själv...

Nu har jag tre härliga veckor framför mig, SEMESTER! Igår klockan 16 hade jag färdiställt alla projekt, plockat undan pärmar och stängt av datorn. Det känns ofattbart att jag ska vara ledig och av olika anledningar är jag verkligen i behov av det. Jag har redan bokat upp mig med en del, men denna första vecka så har jag ganska många oplanerade dagar. I morse vaknade jag tidigt, tog en lång promenad och på vägen hem köpte jag med mig nybakade bullar. I kombination med färskplockade blåbär, ananas och melon blev det en bra start på dagen, jag älskar "lyxfrukost"=)

Igår när jag hade gått och lagt mig så var det plötsligt någon som ringde upp till mig från porttelefonen. Eftersom klockan var 22.30 så kändes det konstigt att någon skulle besöka mig så sent. Jag gick upp och lyfte luren:

- Hallå, vem är det?
- Det är Kalle, kan du öppna dörren! (på bruten svenska)
- Nej, det kan jag inte. Du får ringa till den person som väntar ditt besök.

Jag la på och gick in till sovrummet igen. Den här personen gav sig dock inte. Han höll på att ringa tills klockan var 23 samtidigt som han stod och ryckte i porten. Jag brukar sällan jaga upp mig eller vara mörkrädd, men jag måste säga att jag tyckte att detta var lite obehagligt. Fem minuter efter sista ringningen hörde jag porten öppnas och slå igen. Jag sprang upp för att kika i mitt öga på dörren (vilken tur att pappa satte in ett sånt i veckan så att jag kunde ha koll på vad som hände i trappen!) Det var dock en äldre dam som klev in och jag ska väl erkänna att jag stod kvar ett par extra minuter för att se så att den okända mannen inte hade smitit in samtidigt...

Det var sjukgymnast Mariannes ord igår. Jag blev testad på allt från benstyrka till spänst och balans. Styrkemässigt ligger mitt skadade ben före mitt friska och det var egentligen bara på balansövningen som det var lite sämre. Det har gått fem månader sedan jag opererades, vilket betyder att jag är en bit före normal rehabtid. Nu väntar jag bara på en tid för återbesök hos doktor Wahlström så att han kan friskförklara mig och ge mig tillåtelse att vara med på match- och närkampssituationer.

Vägen tillbaka, snart är jag framme

Jag


Martina och Pillan


Elina och Josefin


Bengan och Martina




My och Pillan















My och jag hade roligt med kameran. Några av våra bilder kan ses ovan...;)

Pillan och Jennie

I fredags kom Jennie och hämtade mig på jobb. Vi hade bestämt oss för att luncha tillsammans med Pillan i hennes arbetstrakter Viken. Företaget låg helt gudomligt vackert nere i hamnen och med det underbara vädret blev man ju lite smått avundsjuk på deras läge.

Kvällen spenderade jag med jobb. Vi hade först boklsutsgenomgång innan vi begav oss vidare ner till Gröningen i Helsingborg för att bland annat spela kubb. När segrarna hade korats (givetvis mitt lag!) så blev det grillbuffé på Mölleexpressen innan min kväll avslutades på Hamnkrogen. Jag som aldrig har varit särskilt förtjust i Helsinborg har faktiskt börjat ändra uppfattning. Strandpromenaden var super mysig och jag har lovat mig själv att åka dit fler gånger denna sommar. Jag har aldrig varit där tidigare, men man fick verkligen en känsla av att vara utomlands=)