GULDEMLAN

I måndags var jag och plockade bort mina stygn och numera är jag fri från allt som har med sjukhuset att göra=) Sedan en vecka tillbaka kör jag fullt ut på innebandyträningen och enligt föräldrarna på läktaren så ser man ingen större skillnad på mitt agerande nu efter operationen mot hur det såg ut innan. Fram till kvällens träning tycker jag att allt har fungerat bra, men idag tog det helt enkelt stopp. Det kändes lite som att mitt knä hakade upp sig och jag valde därför att kliva av efter halva passet. Det är inte helt omöjligt att det är en form av överansträngning eftersom jag har kört ganska tufft den senaste tiden. Nu hoppas jag dock att en god natts sömn ska rätta till de små problemen=)

En vecka efter operation och ikväll genomförde jag mitt första innebandypass. Egentligen hade jag bara tänkt vara med på övningarna, men eftersom det kändes så bra på dessa så tog jag även klivet ut på banan när vi skulle spela. Det fungerade överraskande bra och jag hade varken problem med löpsteget eller vändningarna. Närkamperna gick jag väl inte in i till 100% och jag undvek även att täcka skott. Jag har ju trots allt mina stygn kvar... Om mitt knä inte svullnar under natten så blir det en repris imorgon. Matchspel känns inte längre långt borta=)

Det har gått över en vecka sedan jag tränade sist (om man inte räknar hoppandet på kryckor som var sjukt jobbigt!) och idag var det tid för mig att kliva in i gymlokalen. Denna gång ansvarar jag själv för min rehabilitering och eftersom jag vid två tidigare tillfällen har haft knäproblem (uttänjt ledband samt korsband) så känns det som att jag har hyfsat bra koll på vad som ska göras. Förstra svettdroppen i pannan är alltid extra speciell!

Under en veckas tid har inte nyckeln gått att trycka i låset. Det har suttit något i vägen och efter att ha plockat bort detta är allt åter i funktion.

Operationen är över och jag känner mig oförskämt bra. Jag är lite dåsig, men ska jag vara helt ärlig så hade jag väntat mig ett annat tillstånd. Eftersom jag har varit nedsövd tidigare så förväntade jag mig att må ungefär som då, men det har jag skönt nog sluppit (i alla fall än så länge). Jag sövdes ner strax efter klockan 11.30 (tror jag) och en timme senare öppnade jag ögonen. Min första fråga var:

- Var det menisken som var trasig eller drömde jag bara att någon sa det? 

Innan jag hann få svaret så somnade jag dock igen. Denna gång var det dessutom inte en frusen Emelie som låg på britsen utan jag hade det varmt och behagligt. Jag skulle nog vilja kalla det hela för en skönhetssömn=)

Vad var det då som hade hänt? Det var menisken som var trasig och det var därför som mitt knä hade låst sig. 1/3 av den har tagits bort och numera kan jag gå normalt igen. Det känns faktiskt lite konstigt. I morse åkte jag till sjukhuset med kryckor och kunde i stort sett inte stödja på benet samtidigt som det inte gick att sträcka ut helt. Efter operationen hade jag full rörlighet i det och kunde gå utan bekymmer. Det brukar vara tvärtom... Kryckorna har stoppats in långt i garderoben - för gott?!

Nu väntar rehabträning och om allt går som planerat ska jag vara helt återställd efter 2-4 veckor. Gränser ska tänjas med försiktighet och dessa veckor kommer säkerligen att springa iväg. På måndag gör jag comeback på jobb och det ska faktiskt bli skönt att åter igen få tillbaka sin vardag. Min räddare under dessa sjukdagar? - One tree Hill. En underbar serie som jag jag fick låna av Emma. De första säsongerna såg jag under min förra period som sjukskriven och nu har jag alltså fyllt de senaste dagarna med säsong 6. Det är tur att OTH finns=)

Vita stora bomullstrosor, en halvgenomskinlig lång tröja och en grön mössa. Lägg till en osminkad Emelie med ett hår som ett fågelbo - vackrare har man känt sig;)

Dagens projekt är att duscha i lägenheten. Eftersom jag bara har ett badkar har det varit omöjlighet att ta sig i, men nu när jag har fått lite bättre rörlighet i mitt knä så tänkte jag ge det en chans. Önska mig lycka till;)

DM-match Kävlinge - FBC Engelholm: En minut in i tredje perioden får jag ett skottläge. Jag tar i allt vad jag kan och i samma veva knäcker det till i mitt knä. I vanliga fall brukar det klicka tillbaka igen, men denna gång hängde det sig i ett läge. Jag blev liggandes på plan och kunde inte röra det. Det var smärtsamt värre och jag kunde inte själv ta mig av banan. Sanny försökte med alla medel att hitta nyckeln till låsningen, men ingenting fungerade. Till sist gav han upp och konstaterade att jag skulle bli tvungen att åka in till akuten. Jag blev buren till bilen och efter lite trixande var jag inne. Underbara Elina ställde som vanligt upp för mig och följde med mig till sjukhuset i Helsingborg.

När vi kom fram var det rullstol som gällde. Klockan var strax efter 23 och detta var början på en lång väntan... 00.45 började min smärta bli ohållbar och jag bad om att få smärtstillande. Innan ortopedläkaren hade undersökt mig fick de dock inte ge mig något annat än Panodil. Som om det skulle hjälpa... En halvtimme efter det var jag på vippen att tuppa av så jag och Elina fick ett rum med säng istället. Jag la mig ner och Elina lånade min rullstol. Vi var dödströtta och till sist somnade vi båda två. När klockan var 02.45 kom läkaren in och väckte oss. Han började att känna på mitt knä, men han kunde knappt röra det eftersom det sökte mig något enormt. Sprutor hämtades och nästa steg var att undersöka om det fanns någon vätska i mitt knä. Han petade runt med dem under knäskålen(?), men det var tydligen "torrt". Spruta nummer tre var en lokalbedövning och när den började verka pressade doktorn ut och in mitt ben i ytterläge. Här hade jag kunnat skrika rakt ut, men jag bet mig i tungan. Det var en lättnad när han var färdig! Någon säker diagnos kunde han inte ställa, men han misstänkte att menisken var sönder samtidigt som det fanns lite bråsk som irriterade. Jag har fått en akut operationstid och inom en vecka ska jag lägga mig på operationsbordet. Självklart önskade jag Lasse Wahlström som ortoped och när han ringde mig tidigare idag så insåg jag att min önskan hade gått i uppfyllelse=)

Det blev en lång natt och vi var inte tillbaka i Ängelholm förrän klockan var 4. Oturligt nog så hände allt detta samma dag som mamma & pappa åkte på utomlandssemester. Jag är Elina evigt tacksam och utan henne hade det var mycket jobbigare samtidigt som jag nog hade rört ihop det mesta. De starka medicinerna gjorde mig lite groggy och det var tur att det fanns ett par extra öron som lyssnade. Du har varit min lilla guldklimp dessa dagar vännen!

Det är många som har ställt upp för mig och just nu känner jag mig väldigt bortskämd. Igår ryckte lillebror ut och skjutsade mig till mamma och pappas hus. Jag hade inte duschat efter matchen och eftersom jag bara har badkar i min lägenhet så var det inget alternativ med kryckor plus ett ben som jag inte kan stödja på. På eftermiddagen och kvällen fick jag besök av mormor & morfar, min morbror och Elina. I morse var farmor & farfar här med frukost och det är många som har fyllt upp mitt kylskåp med godsaker. Igår hade jag dock ingen aptit och fick inte i mig något förrän senare på kvällen. Idag har det gått lite bättre, vilket till största del beror på att illamåendet och yrseln börjar lägga sig. Med jämna mellanrum stoppar jag i mig starka tabletter och som det ser ut nu så är jag sjukskriven till den siste januari. Jag är redan less på att bara vara hemma och att inte kunna vara aktiv gör mig rastlös. Jag försöker ha benet i högläge så mycket som möjligt, vilket innebär att det är ryggläge i soffan som gäller. Telefonen har gått varm och det är otroligt rörande att så många faktiskt hör av sig. Er omtanke betyder så mycket <3

... i min kategori Vägen Tillbaka

Det har nu gått exakt sex månader sedan jag opererades. Till helgen kommer jag förhoppningsvis kunna spela några byten i Båstad och därför har jag bestämt mig för att avsluta min skadekategori här på bloggen. Psykiskt och fysiskt så har dessa månader varit något av det tyngsta som jag har gått igenom och jag tänker nu sätta punkt för denna period på ett liknande sätt som jag inledde den. Här kommer en repris på min krönika som, tidigare i år, publicerades på ladiesedition.se:

Frågan är inte OM det blir fler korsbandsskador utan VEM som står på tur

Vi är uppställda i försvarszon, bollen slås ner längs sargen och jag vänder mig om för att springa efter. Mitt högra ben kopplar inte rörelsen och är som fastklistrat i golvet. Jag känner tre stycken klick samtidigt som en värkande smärta börjar sprida sig. Tårarna rinner i takt med att mitt förtvivlande skrik ekar i hallen. Rädslan är enorm och känslan över att jag inte kommer att få hålla i en innebandyklubba på länge är det enda jag kan tänka på. Varför händer det just nu och varför händer det mig?

Den 29 november var den dag som förändrade mitt liv för en lång tid framöver. Det är en förändring som främst kommer att innebära en kamp mot det mentala, men som samtidigt kommer att ge mig nya perspektiv på saker och ting. Mitt korsband i höger knä är av och de kommande månaderna finns jag inte längre med på plan. Benböj, löpningar och närkamper kommer att bytas ut mot försiktiga rörelser där det är de små stegen som kommer att bidra till den stora utvecklingen.

Dagen då det hände var hemsk där en av mina värsta mardrömmar helt plötsligt blev sann. Allt känns fortfarande väldigt overkligt, men nu har i alla fall den värsta chocken lagt sig och och jag börjar inse vad det är som väntar mig. Saker som tidigare har varit en självklarhet har förbytts till en omöjlighet. Allt jag ska göra blir omständigt och det krävs planering in i minsta detalj för att underlätta för alla inblandade.

För egen del finns det inte så mycket mer att göra än att finna sig i situationen och jobba utefter den. Jag har en karta att följa och om jag inte springer fel alltför många gånger så kommer jag att vara i mål i augusti. Skulle jag komma på villospår är jag övertygad om att det kommer vara folk som ryter till och pekar vilket håll jag ska åt.

Det som är oroväckande är hur många som faktiskt råkar ut för denna typ av skada. Bara i FBC-Engelholms damelittrupp är vi tre stycken som kör rehabträning för korsband just nu och och totalt har vi åtta stycken spelare som någon gång har gått igenom denna process. Att det skulle drabba en viss typ av person kan jag inte heller säga då det har hänt allt ifrån små tekniska lirare till stora fysiska spelare, oberoende på om försäsongen har skötts eller missköts. Det hela verkar vara tillfälligheter och det är väl kanske det som är mest skrämmande. Det som dock känns lugnande är att jag har bevis på att det faktiskt går att komma tillbaka. Sköter jag bara min träning så lär jag stå redo till premiären 2009/2010. Att avsluta en karriär på grund av skada är inte aktuellt och jag har satt upp nya mål där jag ska göra allt i min makt för att nå dem.

Nu i vinter har mitt ljus släckts, men efter sommaren kommer det att brinna som aldrig förr!

På måndagens innebandypass gjorde vi det ökända beep-tester. Nu i efterhand så ångrar jag dock att jag pressade min kropp till att göra det. Jag hade på känn att det kunde bli väldigt påfrestande för mitt knä eftersom det är så många malande vändningar på kort tid. För att minska belastningen så gjorde jag inga tvära svängar utan jag försökte istället göra dem lite runda. Jag lät dessutom mitt friska vänsterknä ta den värsta smällen genom att hela tiden göra vändningar åt höger. Trots detta kände jag på en ganska tidig nivå att mitt knä hängde sig lite och inte riktigt var alert. För att undvika att jag skulle registreras på ett pinsamt lågt resultat så fortsatte jag dock att springa. Helt fel beslut...

På tisdagen stod det en rad styrketester på schemat och i kombination med måndagens beep så har jag fått en reaktion, mitt knä ser ut som en boll=( Idag har det varit värst och att gå i trappor har varit helt uteslutet eftersom mitt knä knappt går att böja. Jag har lindat om det och hoppas att det med hjälp av lite vila ska repa sig igen. Jag säger som så många gånger förr, finns det något positivt med tester...;)

På kvällens träning dök doktor Wahlström upp:

- Jag fick meddelandet från din sjukgymnast om att hon hade sparkat ut dig.
- Ja, nu är det bara ditt godkännande jag ska få...
- Prova dig fram och se hur det känns.
- Va? Får jag börja spela?
- Ja...

Det var ett glädjande besked jag fick. Ikväll var det ren fys på schemat, men imorgon är det klubba och boll som gäller. Det som för 7.5 månad sedan kändes så avlägset känns helt plötsligt så verkligt. Nu är det nära...

Det har nu gått drygt fyra månader sedan jag opererades. Igår var jag hos sjukgymnast Marianne och hon börjar så smått tycka att jag kan klara mig på egen hand. Jag fick lite nya övningar som ska hjälpa mig med min snabbhet, men i övrigt så flyter det mesta på. Vecka 28 blir mitt nästa besök och det kommer eventuellt att vara mitt sista. Även om det är detta som jag har strävat efter så känns det ändå lite vemodigt. Marianne har varit toppen och jag kommer att sakna henne. Jag hoppas dock innerligt att jag i framtiden slipper besöka henne fler gånger, inga fler skador tack!

På kvällen var det tid för mitt första innebandypass med boll och klubba. Jag har i stort sett inte rört den sedan jag skadade mig den 29 november och anledningen till det är att det har varit mentalt jobbigt. Att stå och trixa hade egentligen gjort mig gott eftersom tekninken är en av mina största brister, men det har helt enkelt varit för påfrestande. Att jag hade lite stela handleder var alltså inte så konstigt och passningarna satt väl inte riktigt som de skulle... För mig blev det bara en halvtimme för sedan skulle det spelas. Att deltaga i matchsituationer får jag inte göra riktigt ännu utan allt där tävling, klocka och närkamper finns med ska jag undvika. Jag och My satte istället ihop vårt egna lilla fyspass. Vi slog ihop våra kloka och det blev både cirkelträning och en hoppbana. När vi var färdiga var vi riktigt trötta och mitt knä kände av att det hade kört mycket. Idag är i alla fall krämporna borta och det känns underbart att det återhämtar sig så snabbt, nu är jag på gång=)

I veckan sprang jag för första gången förbi någon i spåret. Jag ska egentligen inte hålla något vidare högt tempo (som en hjälp på vägen lyssnar jag på lugn musik...), men denna gång kunde jag inte riktigt låta bli. Jag såg en ryggtavla och tänkte att henne ska jag förbi innan jag kommer ut ur skogen. Jag trampade på lite extra och lyckades med mitt mål. Att hon jag sprang förbi säkert redan hade tagit sig igenom milen samtidigt som hon var 50 år låter jag dock vara osagt...;)

Själva löpningen går oförskämt bra och jag känner mig lyckligt lottad. För 1.5 vecka sedan gjorde jag utepremiär genom att springa i 15 minuter. Sedan dess har jag successivt ökat både tempo och sträcka och igår testade jag på en halvtimmesrunda. Mitt knä reagerade inte märkbart över det utan tackade för den extra träning som jag gav det=) Givetvis känner jag skillnad mellan mitt högra och vänstra, men inte alls i den utsträckning som jag hade förväntat mig. Just nu är jag oerhört tacksam för att jag ser konkreta och snabba förbättringar!