GULDEMLAN

De senaste gångerna har jag och My haft gemensamma besök hos sjukgymnasten. Vi har samma skada, men hon ligger drygt 1.5 månad före mig och får därför göra lite mer än vad jag får. Avundsjuk? Jo visst är man det, inte minst när hon får avsluta passet med att springa på löpbandet... Just nu har jag lite problem med min baksida då den säger ifrån så fort jag börjar anstränga den. My har haft liknande problem och Marianne hade sin teori om varför det är så:

- Ju starkare man är i baksidan när man skadar sig desto större problem får man med den efter operationen. 

Vi gillade givetvis vad vi hörde och nu känns det helt plötligt lite bättre med att vara begränsad i just den muskeln;) Förhoppningsvis så kommer det att ge med sig snart, jag vill orka lyfta mer än bara den sko jag har på foten... För att komma igång med baksidan så måsta jag träna den, dock inte för mycket för då kan jag få en bristning. Det är en skör balansgång och att hålla igen har väl aldrig riktigt varit min styrka. Denna gång ska jag i alla fall lyssna på minsta lilla viskning som den muskeln signalerar. Jag har ingen lust att skjuta fram min come-back bara för att jag kör för hårt nu i början!

Idag fick vi även göra en parövning. My stod på en balansplatta medan jag stod på en sorts tjockare matta, och då givetvis på ett ben. Vi skulle kasta en boll till varandra där ordet snäll inte fanns på kartan... Vi tog i för kung och fosterland och våra tävlingsnerver började nästan pumpa lite. Ingen av oss ville ju vika ner sig och trilla av. (Det lyckades vi dock sådär med. När vi hade maxtempo så hann vi knappt fånga bollen innan vi slängde iväg den igen och då blev det lite obalans för oss båda) Bollen for iväg ett par gånger och till sist vågade inte Marianne låta oss kasta mer, med risk för att vi skulle skada någon eller något. Tack för ett inspirerande och roligt pass My, och som du brukar säga:

- Rehabträning är vi riktigt bra på=)

Nu har jag äntligen fått tillåtelse att slänga bort min kryckor. Inomhus använde jag bara dem ett par veckor, men utomhus har de fått följa med i 3.5 vecka. Om jag dock ska ut på längre promenader eller vistas bland större folkmassor så skulle jag helst ha dem med mig. Anledningen till det är att alla blir mer försiktiga i min närhet och håller avståndet till mig...

Jag har fått en hel del nya rehabövningar att göra. Igår blev det ett riktigt tungt pass hos Marianne och när jag gick upp i morse kände jag av träningsvärken i ena skinkan. Det var himla skönt faktiskt och i eftermiddag blir det en runda till gymmet. Jag har verkligen blivit stammis där, minst en gång om dagen kliver jag in i deras lokaler=) Det är många som undrar om det inte är tråkigt att hela tiden behöva besöka sjukgymnasten. Själv tycker jag att det är en stor förmån då det faktiskt blir som min personliga tränare. Allting anpassas efter vad som är bäst för just mig och när jag får respons på min träning motiveras jag till tusen!

Jag har legat hemma en dag och känner mig redan rastlös... Hur jag ska kunna hålla mig ifrån jobb så många veckor är ett mysterium. I vanliga fall kan jag tycka att det är skönt att vara ledig, men då kan man ju hitta på saker. Nu ska jag antingen ligga ner eller gå små promenader i huset. Jag har även fyra rehab-övningar som ska göras: vicka på foten, spänna lårmuskeln samt träna böjning och sträckning.

Farmor & Farfar och Mormor & Morfar har hälsat på mig och där försvann någon timme. I övrigt har det varit dator, TV, tidningar, böcker och filmer. Det här kommer göra mig galen...


Att vara skadad blir nästan som en extra födelsedag, tack så mycket! <3

Jag kan väl säga att det har varit en mindre skön natt. I och för sig har jag bara vaknat vid två tilfällen, men då mådde jag ganska illa. Jag tog mig till toaletten och la mig på golvet ett tag och det hjälpte faktiskt. I förebyggande syfte satte vi in en spann på rummet (jag hade aldrig hunnit ta mig till toa så snabbt som det skulle krävas om jag hade kännt att något var på väg...), men jag behövde varken den eller toa, skönt! Anledningen till att jag inte mådde så bra var nog för att jag tog ganska starka tabletter, på en tom mage, precis innan jag skulle somna. Jag har dock lärt mig en läxa och jag ska inte göra om det=)

Igår kväll var Elina och hälsade på en runda. Tack för sällskapet vännen=)! Precis som vanligt så har jag svårt för att sova länge på morgonen och strax efter klockan 6 var jag klarvaken. Det var lika bra att ta klivet upp till frukostbordet och det smakade faktiskt riktigt bra med lite mat. Nu ska jag dessutom fylla på det med lite tabletter samtidigt som jag ska i med kallt vatten i min kylpåse.

I morse klockan 06.00 var det tid för frukost, två glas saft... För att man ska förebygga illamående efter ingreppet så ska en operation göras på fastande mage. Jag som alltid är hungrig på morgonen tyckte det kändes mindre bra att inte få någon mat i sig, men om jag får välja så är jag ju hellre lite tom i magen än att jag mår dåligt. Innan jag åkte hemifrån gjorde jag lite jämfotahopp och när jag skulle uppför trappan på sjukhuset så sprang jag lite lätt. Jag ville ju passa på att göra det när jag väl kunde det=) Om två timmar skulle det vara för sent...

Jag fick byta om till det "snygga" nattlinnet och göra mig redo för de kommande timmarna. Jag hade tagit med mig mamma (så vuxen känner jag mig inte än så att jag ville gå igenom detta själv...) och när hon skulle stänga av sin mobil så konstaterade hon att batterierna var slut. Otippat? Nej, inte när det gäller henne och det var ju tur att jag hade laddat min...;) Det skulle jag i och för sig aldrig glömma göra...

Vid klockan 8 rullades jag in till de grönklädda figurerna och det var längesen man var så ompysslad av så många personer samtidigt. Alla var verkligen jätte gulliga mot mig och det kändes tryggt att ha dem omkring sig. Jag fick ett stick i armen samt lite lustgas och därefter somnade jag in ganska snabbt. Nu hade allvaret börjat...

Efter ett par timmar vaknade upp och kände hur jag låg och hackade tänder. Jag frös som om jag hade rullat mig i snö iklädd enbart underkläder... De satte någon typ av värmefläkt vid mina fötter och det kändes genast bättre. Det första som slog mig var att jag var tvungen att kolla om jag kunde hitta min lårmuskel. Jag spände och när jag upptäckte att det gick lätt som en plätt så blev jag verkligen glad. Tydligen brukar många ha ganska svårt för det efter en operation och på något sätt kändes det skönt att jag för en gångs skull inte är som alla andra... Mina första ord när jag vaknade:

Jag: Hur gick det?
Sjuksköterska: Du får prata med Lasse sen.
Jag: Jag kan i alla fall spänna min lårmuskel...

Sjuksköterskorna såg lite konstigt på mig och jag vet egentligen inte varför jag sa det till dem, men jag var väl bara lättad över att det gick. Jag saknade mitt lypsyl, men jag var så trött att jag till och med lyckades somna utan att använda det=) Mamma fick komma in en kort stund för att se hur det var med mig innan hon fick sätta sig och vänta igen. Det har verkligen varit en lång och dryg dag för henne, men jag är glad över att hon var med mig! Precis innan jag skulle flyttas från uppvaket hörde jag en röst i båset bredvid:

- Är det Emelie som ligger sidan om mig?
- Ja, det stämmer. Vem är du?
- Jag brukar sitta på läktaren när ni spelar...

Jag förstår inte hur han kunde veta att jag låg där eftersom man hade skynke runt sängen för att inga patienter skulle kunna se varandra. I vilket fall som helst så var det ett roligt sammanträffande och det var ju trevligt att jag hade FBC med mig här också=)

När klockan var 15 så begav jag mig hemåt. Jag har varken mått illa eller haft ont och det är en underbar känsla. Givetvis går jag på starka tabletter samtidigt som jag har någon sorts kylarpåse runt mitt knä, men jag är glad över att slippa smärtan.

Tack doktor Wahlström för en lyckad operation!

Mardrömmen omvandlades till verklighet och nu ska jag göra allt i min makt för att förinta den. Tro mig, jag kommer att lyckas!

Jag har nått toppen av det lilla berget, men för att komma upp på det stora så måste jag först ner i dalen

Denna vecka var det sista gången som jag var hos sjukgymnast Marianne innan min operation. Styrkemässigt ser allt jätte bra ut och som hon sa så har jag en stor fördel i att jag har kört så pass mycket individuell styrketräning tidigare. Som student finns det ju vissa fördelar och en av dem var all ledig tid. Jag har tillbringat många timmar på gymmet och att det gynnar mig nu känns väldigt skönt.

- Det kommer att dröja två månader innan du är på den här nivån igen.

Trots att jag har varit medveten om att jag kommer vara sämre efter operationen jämfört med hur jag var den dag när jag skadade mig så var det ändå tungt att höra. Är det en bekantskap som jag inte ser fram emot att ta kontakt med igen så är det mina kryckor. De passar mycket bättre i garderoben än i mina händer... Innan har jag inte funderat särskilt mycket över ingreppet, men nu när jag har fått min tid och det börjar närma sig så finns det faktiskt lite fjärilar i magen. Mitt knä kommer aldrig att bli sig likt igen och ärren kommer bli ett evigt minne. De kommer påminna mig om min hitintills tyngsta idrottsperiod, men samtidigt kommer de få mig att uppskatta många saker. Ur allt ont kommer något gott!    

I några veckor framöver så blir det inget jobb för mig. Dagarna ska ägnas åt vila och rehab-träning och för att ha lite tidsfördriv så har lillebror fixat fram en säsong av One Tree Hill. Jag ska dessutom låna en del filmer från några på jobb samtidigt som jag har en hög med böcker att ta mig igenom. Jag känner dock mig själv så pass bra att jag vet att det inte kommer ta särskilt lång tid innan jag blir rastlös...

Citat Daniel Borg (tränare FBC-Engelholm damelit):
- Det är bättre att ha ett skadat knä än inget alls...

- Ställ dig på denna bräda och hoppa jämfota ner på marken.

Jag gick upp (ca 1.5 dm) och tittade ner. Hmm, hur gör man nu för att hoppa? Det blev ett litet skutt ner, men det blev långt ifrån en mjuk landning. Efter ett par hopp gick jag över till att hoppa på plan mark istället. Det kändes inte lika obehagligt och eftersom detta var första gången, efter min skada, som jag gjorde dessa rörelser så kändes det bättre att börja lite lugnt. Jag behövde inte studsa särskilt många gånger förrän jag kände att jag började flåsa. Min tidigare fysiska form är mil härifrån och det kommer krävas mycket slit för att få tillbaka den. Däremot är det en utmaning som jag ser fram emot att ta mig an=)! 

Jag och sjukgymnast Marianne räknade lite på när jag kan tänkas bli opererad. Mitt knä är fortfarande en aning svullet och därför kommer det att dröja några veckor till innan det är tid. På tisdag ska jag i alla fall till doktor Wahlström så att han kan ta ett beslut om när det kommer att bli av. När kniven är redo för mig så är jag redo för kniven...

Det har nu gått fyra veckor sedan jag skadade mig och här kommer dagens lägesrapport:

* Jag använder inte mina kryckor inomhus. Förhoppningsvis kommer jag inom det närmsta få lägga dem helt och hållet.

* Uppför trappor går jag helt obehindrat. Nerför är det dock svårare, men jag klarar av det=)

* Omkretsen runt mitt skadade knä/lår har minskat med 2-3 cm jämfört mot mitt friska. Musklerna tynar bort fortare än man tror och jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut några veckor efter operationen... 

* I torsdags var det första gången som jag körde bil. När det bara gäller kortare sträckor så är det inga problem och det känns skönt att inte längre vara så beroende av andra.

* Jag kan böja mitt ben mer än 90 grader.

* Jag kan ta på mig strumpor utan att behöva sätta mig ner på golvet...

* Jag har fått sår vid mina tummar. Vems fel? Kryckornas...

* På matchen mellan FCH - Warberg kunde jag sitta utan att behöva lägga benet på stolen framför (den var dessutom upptagen så det alternativet fanns ändå inte) Tack för biljetten Emma=)!

I sådana här situationer gäller det att glädjas åt det lilla. Det tråkiga är dock att jag, efter operationen, kommer att få börja om på noll igen...