GULDEMLAN

... i min kategori Vägen Tillbaka

Det har nu gått exakt sex månader sedan jag opererades. Till helgen kommer jag förhoppningsvis kunna spela några byten i Båstad och därför har jag bestämt mig för att avsluta min skadekategori här på bloggen. Psykiskt och fysiskt så har dessa månader varit något av det tyngsta som jag har gått igenom och jag tänker nu sätta punkt för denna period på ett liknande sätt som jag inledde den. Här kommer en repris på min krönika som, tidigare i år, publicerades på ladiesedition.se:

Frågan är inte OM det blir fler korsbandsskador utan VEM som står på tur

Vi är uppställda i försvarszon, bollen slås ner längs sargen och jag vänder mig om för att springa efter. Mitt högra ben kopplar inte rörelsen och är som fastklistrat i golvet. Jag känner tre stycken klick samtidigt som en värkande smärta börjar sprida sig. Tårarna rinner i takt med att mitt förtvivlande skrik ekar i hallen. Rädslan är enorm och känslan över att jag inte kommer att få hålla i en innebandyklubba på länge är det enda jag kan tänka på. Varför händer det just nu och varför händer det mig?

Den 29 november var den dag som förändrade mitt liv för en lång tid framöver. Det är en förändring som främst kommer att innebära en kamp mot det mentala, men som samtidigt kommer att ge mig nya perspektiv på saker och ting. Mitt korsband i höger knä är av och de kommande månaderna finns jag inte längre med på plan. Benböj, löpningar och närkamper kommer att bytas ut mot försiktiga rörelser där det är de små stegen som kommer att bidra till den stora utvecklingen.

Dagen då det hände var hemsk där en av mina värsta mardrömmar helt plötsligt blev sann. Allt känns fortfarande väldigt overkligt, men nu har i alla fall den värsta chocken lagt sig och och jag börjar inse vad det är som väntar mig. Saker som tidigare har varit en självklarhet har förbytts till en omöjlighet. Allt jag ska göra blir omständigt och det krävs planering in i minsta detalj för att underlätta för alla inblandade.

För egen del finns det inte så mycket mer att göra än att finna sig i situationen och jobba utefter den. Jag har en karta att följa och om jag inte springer fel alltför många gånger så kommer jag att vara i mål i augusti. Skulle jag komma på villospår är jag övertygad om att det kommer vara folk som ryter till och pekar vilket håll jag ska åt.

Det som är oroväckande är hur många som faktiskt råkar ut för denna typ av skada. Bara i FBC-Engelholms damelittrupp är vi tre stycken som kör rehabträning för korsband just nu och och totalt har vi åtta stycken spelare som någon gång har gått igenom denna process. Att det skulle drabba en viss typ av person kan jag inte heller säga då det har hänt allt ifrån små tekniska lirare till stora fysiska spelare, oberoende på om försäsongen har skötts eller missköts. Det hela verkar vara tillfälligheter och det är väl kanske det som är mest skrämmande. Det som dock känns lugnande är att jag har bevis på att det faktiskt går att komma tillbaka. Sköter jag bara min träning så lär jag stå redo till premiären 2009/2010. Att avsluta en karriär på grund av skada är inte aktuellt och jag har satt upp nya mål där jag ska göra allt i min makt för att nå dem.

Nu i vinter har mitt ljus släckts, men efter sommaren kommer det att brinna som aldrig förr!