GULDEMLAN

Jag minns det som igår. De tre klicken upprepas i mitt inre och jag vet exakt var det hände. Min besvikna röst som hördes långa vägar och alla nyfikna blickar som tittade ner på mig. Jag kände mig så hjälplös och trots att jag inte hade varit med om detta tidigare så var jag ganska säker på vad som hade hänt. Tårarna rann konstant och det var inte förrän på kvällen när det ringde på dörren som de hejdade sig. Det drogs i olika vinklar och när jag fick beskedet var jag konstigt nog helt lugn. Dörren hann dock inte mer än stängas förrän det var kört igen. Många tankar snurrade i mitt huvud och fram till klockan var 4 på morgonen grät jag. Det fanns helt enkelt inte något stopp. Till sist lyckades jag somna och min väg tillbaka är jag oerhört stolt över. Det var den 29 november 2008, det var exakt ett år sedan jag förlorade mitt korsband...

Jag vill att det ska bli lördag. Jag vill att klockan ska bli 17. Jag vill höra publikens jubel när vi gör entré. Jag vill att domaren ska blåsa i sin pipa. Matchen är igång och jag är åter igen på plan, lycklig...=)

Lördag 28/11 kl.17.00: Södra Dal - FBC Engelholm
Färs och Frosta Sparbank Arena (Lund)

Max max max, mina löpningar flöt på så fint. Matchen på lördag känns inte lika avlägsen längre=)

Ikväll hade jag sett fram emot att kolla DM-matchen mellan FBC Engelholms lag, D2 och D23. Jag väntade mig en tuff tillställning där båda lagen skulle ge allt för en seger. Tänk så fel jag hade... Det var lamt och tävlingsnerven verkade saknas. Närkamperna var lätträknade och spelarna behandlade nästan varandra som porslinsdockor. När de båda lagen i paus dessutom gick in i samma omklädningsrum så fick jag nog. Att offra mer av min söndagkväll på detta hade jag ingen lust med och det var en besviken FBC:are som lämande arenan...

Resultatet speglar definitivt inte matchbilden. Visst var Olofström bra, men de var inte värda tio mål. Vi slet och kämpade, men när de tog vara på våra individuella misstag och fick in det ena lätta målet efter det andra så blev det en ganska otacksam uppgift. Alla har vi bra och mindre bra dagar och det är något som man helt enkelt måste acceptera i ett lag. Att det blir matchavgörande är dock inte roligt för någon. Att vi aldrig gav upp var stort och oavsett vad som stod på resultattavlan så ångade vi på. Mitt plus ger jag till minstingen Matilda Kvist som sprang extremt mycket samtidigt som hon var helt orädd i närkampsspelet. Att vissa säkert vägde 40 kilo mer än henne verkade hon inte bry sig om... Amanda Pommer förtjänar också beröm då hon gjorde ett stabilt inhopp.

Nästa helg är det Södra Dal som ska besegras och jag tror att det är fler än jag som ser fram emot den matchen. Det finns alla förutsättnignar för en lyckad lördag och jag hoppas att så många som möjligt väljer att stötta oss nere i Lund. Den stora innebandyfesten är på ingång!

Vid klockan 5 i morse tog jag min dagliga promenad. När jag hade kommit tillbaka kände jag helt plötsligt för att städa. Hur ofta händer det på en skala? Jag bestämde mig därför att ta tillfället i akt och började damma. När jag drog fram dammsugaren tänkte jag en kort sekund på mina grannar, men viljan över att få allt klart innan jobb blev större än respekten för sovande grannar. Det var ju dessutom en vanlig arbetsdag och de flesta borde ha gått upp vid detta laget. Om någon dessutom skulle ringa på dörren och klaga så hade jag redan tänkt ut vad jag skulle svara:

- Jag välte ut ett helt sockerpaket och var TVUNGEN att dammsuga upp det...

Kvällen inleddes med en supergod middag hemma hos Pillan


Smarrig efterrätt


Samma posé för Emlan;)


De närmsta timmarna var det datorn som stod i fokus...




Under tre timmar roade vi oss med att sjunga karaoke. Det var alla möjliga låtar, men jag måste säga att detta var den klara favoriten. När klockan slog 23 var rösterna så utmattade samtidigt som vi var riktigt sugna på att kolla läget i stan. Vi mötte därför upp Madde och satte oss på M&M.  




Pillan och Madde





- Vänta, jag glömde min sko...

Det ska Pillan till något sånt här. Hennes klack fastnade bland stenarna och resultatet blev en blöt fot=)




Kvällen avslutades på Bahnhof. Det var inget som vi hade planerat, men eftersom vi hade lyckats att hålla oss vakna så länge så tänkte vi att vi likaväl kunde gå dit en runda. En timme räckte innan jag kände mig riktigt trött. När man enbart hade pimplar vatten var det inte konstigt att energin inte låg på topp så sent. Jag hade i alla fall en grymt rolig kväll och det var inte långa stunder som leendet uteblev!

I veckan var jag på det årliga tandläkarbesöket. Det var verkligen inget som jag såg fram emot och det enda jag ville höra var:

- Du har inga hål så vi ses om 1.5 år...

Undersökningen började med de traditionella tandfotografierna. Den där hårda plattan som man ska bita i skar som vanligt in i tandköttet och helt okontrollerat började det tåras i ögonen. När det äntligen var klart så skulle det petas i munnens alla vrår. När man dessutom har som mest slangar och verktyg i käften så kommer tio tusen frågor. Det enda man kan få fram är ju:

- Ahhh

Om tandläkaren ser det som ett ja eller nej hade ju varit intressant att veta... Ju mer det grävs desto mer spänner man sig. Det var flera gånger som jag kom på mig själv med att mina fötter hade lyft sig fram stolen. Slappna av! Det är verkligen lättare sagt än gjort och när man dessutom vet att, det vilken sekund som helst, kommer att isa till i någon tand underlättar inte.

- Det är fritt fram att skölja munnen nu

Tack för det! Blodsmaken är ingen höjdare och det känns ju som om man har en massa skit i munnen.

- Använder du tandtråd varje dag? Borstar du dina innersta tänder med den lilla tandborsten?

Det är ett evigt tjatande om hur tänderna ska borstas, men så länge man inte har några hål så borde väl det egna sättet vara minst lika bra som tandläkarens?!

- Jag sätter på lite fluor med banansmak

Usch och tvi! När det väl har kommit på tänderna gäller det att så snabbt som möjligt ta på sig sina kläder och sticka ut. Det vattnas i munnen och det är ingen vätska som man känner för att svälja. Busken precis utanför dörren står risigt till och jag kan tänka mig att den har fått ta en del smällar. Spott spott... Undra hur många som har spottat i den busken? Eller vill man ens veta... Jag fick i alla fall höra min efterlängtade mening:

- Du har inga hål och eftersom du tillhör riskgrupp 1 så ses vi om 1.5 år

Under alla diskussioner har jag varit ganska bestämd över att jag inte skulle ta någon spruta. Jag litar på mitt immunförsvar och att dessutom "experter" har spridda åsikter känns inte särskilt tryggt. I förra veckan damp dock det där brevet ner i brevlådan, det som gjorde det hela så påtagligt: Min kallelse för vaccinationen. Mamma blev lite sne för att jag ens tänkte tanken på att inte vaccinera mig och helt plötsligt dividerade jag fram och tillbaka hur jag skulle göra. Till sist (imorse) bestämde jag mig i alla fall för att ta sprutan och nu sitter jag här, tolv timmar efter, med en "stelopererad" arm. Den hänger helt lealös från kroppen och jag vill definitivt inte anstränga den i onödan. Kort och gott så är dess funktion ganska begränsad... Vad det gäller övriga influensasymptom så har jag inte märkt av något ännu. Givetvis är det skönt, men på ett sätt får det mig ändå att fundera över om jag inte hade behövt spruta in någon konstig vätska i min kropp. Jag kanske står emot allt av egen kraft?! Nu är det i vilket fall gjort och jag ska väl inte ropa hej ännu. Vem vet, jag kanske blir kass under natten...

VECKANS KRAMAR

Gårdagens busschaufför: När jag skulle åka hem från jobb och lämnade fram pengar så sa han:
- Varför betalar du? Du brukar ju åka på månadskort.
- Jag har glömt mitt kort hemma...
- Jaha, men inte ska du betala för det. Varsågod och stig på ändå!

Det räddade min kväll;) Nu hade jag ju bara offrat 42 kr på att jag hade glömt mitt kort... Snål? Nej, bara ekonomisk. Varför betala för något som man redan har betalat för.

Sanny Werner: Under onsdagen och torsdagen har han masserat, tryckt och gjort diverse övningar på min sargade baksida. För varje gång har den blivit bättre och så mycket som jag kunde jogga imorse har jag inte kunnat göra under hela rehabtiden. Sanny, du är en pärla=)

VECKANS TACKLING

Jobbets tidsdebitering: Denna vecka har det varit extremt...

Camilla och Checke


Jag håller med Henke, festen får tummen upp=)

På väg till 57:an

Kvällens solstråle=)

Jag och Elina

My och Henke

Marlan

Elina med kusin Sebbe




Skål

David och Elina



Kvällen blev verkligen lyckad och jag tackar My och Henke så hemskt för deras trevliga initiativ=) Egentligen är jag inget stort fan av 57:an utan jag tycker att där brukar röra sig väldigt skumt och udda folk... De 40+ som dessutom är askalas känns bara obehagliga och bortsett från de som jag gick dit med så var där inte särskilt många bekanta ansikten. Dock höjer musiken stämningen och med tanke på att vi var ett gott gäng som höll ihop där inne så blev det många svettiga och roliga timmar på dansgolvet=)

I fredags blev det en liten nöjesrunda efter jobb. Vi inledde med en kort shoppingtur innan vi slog oss ner på restaurang Oasen. Där blev vi sittandes ganska länge och njöt av köttfondue till huvudrätt och tobleronefondue till efterrätt. Pillan kan verkligen konsten att bjuda på sig själv och hennes kommentar går till historien:

- Hmmm, jag tåler inte nötter. Jag brukar kunna äta toblerone, men det är bäst att fråga vad där är i nu när det är smält...

Kvällen fortsatte på Pianobaren innan vi lät våra gäspningar ta över. Detta blev verkligen en kväll som gav oss en bra start på helgen!


Sofia och Elina


Pillan och jag