Ett nödvändigt ont
I veckan var jag på det årliga tandläkarbesöket. Det var verkligen inget som jag såg fram emot och det enda jag ville höra var:
- Du har inga hål så vi ses om 1.5 år...
Undersökningen började med de traditionella tandfotografierna. Den där hårda plattan som man ska bita i skar som vanligt in i tandköttet och helt okontrollerat började det tåras i ögonen. När det äntligen var klart så skulle det petas i munnens alla vrår. När man dessutom har som mest slangar och verktyg i käften så kommer tio tusen frågor. Det enda man kan få fram är ju:
- Ahhh
Om tandläkaren ser det som ett ja eller nej hade ju varit intressant att veta... Ju mer det grävs desto mer spänner man sig. Det var flera gånger som jag kom på mig själv med att mina fötter hade lyft sig fram stolen. Slappna av! Det är verkligen lättare sagt än gjort och när man dessutom vet att, det vilken sekund som helst, kommer att isa till i någon tand underlättar inte.
- Det är fritt fram att skölja munnen nu
Tack för det! Blodsmaken är ingen höjdare och det känns ju som om man har en massa skit i munnen.
- Använder du tandtråd varje dag? Borstar du dina innersta tänder med den lilla tandborsten?
Det är ett evigt tjatande om hur tänderna ska borstas, men så länge man inte har några hål så borde väl det egna sättet vara minst lika bra som tandläkarens?!
- Jag sätter på lite fluor med banansmak
Usch och tvi! När det väl har kommit på tänderna gäller det att så snabbt som möjligt ta på sig sina kläder och sticka ut. Det vattnas i munnen och det är ingen vätska som man känner för att svälja. Busken precis utanför dörren står risigt till och jag kan tänka mig att den har fått ta en del smällar. Spott spott... Undra hur många som har spottat i den busken? Eller vill man ens veta... Jag fick i alla fall höra min efterlängtade mening:
- Du har inga hål och eftersom du tillhör riskgrupp 1 så ses vi om 1.5 år