GULDEMLAN

Att släppa in två mål i en match känns klart godkänt och det bör man dessutom få tre poäng för. Idag hade vi dock siktet fel inställt och även om vi skapade mängder med farliga målchanser så ville helt enkelt inte bollen in. Frustrerande... Vi höll våra positioner bra och trots att Jönköping hade en hel del boll så tyckte jag att vi hade ganska bra koll på dem. För oss som har haft några tunga år i elitserien (där vi har gett vår målvakt ryggskott efter alla bollar som hon har varit tvungen att plocka ut från målet) så känns det väldigt skönt att det numera inte är i försvarszon som vi förlorarar matchen. För varje minut vi spelar så närmar sig dessutom den berömda ketchupeffekten och jag tror att korken ryker på lördag...

Något som jag tyckte att vi gjorde extra bra var att vi var grymma på att täcka skott. Som Chelle hade sagt: Flamingos ska inte finnas på en innebandyplan...;)

Uddamålsförluster svider

- Är du sugen på att spela?
- Jag har laddat för denna stund sedan den 29 november, mer sugen är nog svårt att bli...

Dagen med stort D var äntligen kommen. Spänningen var enorm och det var en underbar känsla att få vara "en i gänget" igen. Vi inledde matchen piggt och kunde göra 1-0 redan efter 24 sekunder. Det blev en ganska målsnål match och det var inte förrän i slutet av tredje perioden som det hände lite. När det var 4.5 minut kvar av matchen gjorde Södra Dal två snabba mål och tog ledningen med 3-2. Det var nog många som trodde att detta skulle bli slutresultatet, men med sju sekunder kvar lyckades vi kvittera, viktigt! Om jag ska vara ärlig så kändes det som att Södra Dal låg närmst en vinst då de hade mer boll än vad vi hade. Å andra sidan så ber jag inte om ursäkt för vår poäng för jag tyckte att vi, genom våra kontringar, skapade fler vassa målchanser än vad de gjorde.

I jämna matcher är det ofta "specialarna" box och power som avgör. Även denna gång tyckte jag att det var något som skiljde lagen åt. Tidigare säsonger har alltid vårt boxplay varit en av våra styrkor och att vi gick ifrån vår diamant var inget som gynnade oss. Powerplay har däremot aldrig riktigt varit vår grej, och så inte i denna match heller. Vi hade svårt att spela oss till farliga lägen och skapade därmed få målchanser. Förhoppningsvis kan vi slipa till dessa bitar för att ta till vara på det till kommande matcher, övning ger färdighet.

Matchens plus ger jag till vår målvakt Filippa Hultgren samt felfria backen Johanna Möller. 

Det är en pirrig känsla i magen, precis som det ska vara. Jag är redo, blås i pipan!

Oddsen är minimala, ungefär lika stora som att jag skulle campa frivilligt eller dra hem miljonvinsten på Lotto (jag spelar aldrig, d v s är risken ännu mindre...;)

Under en hel säsong gör jag max två mål, men i söndags lyckades jag stänka in tre (!) stycken bollar. Tur, en för dagen perfekt klubba eller bara en Emelie som hade vaknat på ett riktigt målhumör? Svaret låter jag vara osagt och jag tror att det ska mycket till för att jag ska lyckas med en sådan bedrift igen. Det är tur jag spelar med folk som är specialister på det där med att göra mål när jag själv slår till så sällan=)

Matchen i sig finns det väl inte så mycket att säga om. Vi lyckades hålla fokus i 60 minuter och emellanåt kändes det nästan som att vi var en spelare mer på banan. Beslutsamheten saknades i vissa lägen, men för varje vecka kommer den mer och mer. Det var verkligen en rolig match där det bjöds på en en hel del fina kombinationer. Själv spelade jag två perioder och det känns så skönt att vara i spel igen. Jag fick lira en period med Carro, vilket kändes mer än bra. Passningarna sitter ju som en smäck på klubban, bra där=)

Det närmar sig...

De senaste veckorna när vi har spelat på träningarna så har jag inte riktigt kommit till min rätt. Jag har kännt mig låst samtidigt som jag inte har varit helt bekväm. Igår lossnade det dock äntligen för mig! Vår femma fungerade riktigt bra ihop och mina medspelare gav mig möjligheten att spela på ett sätt som verkligen passar mig. Vi hade bra rull på bollen och anfallsmässigt hade vi stenkoll=)

S P E L G L Ä D J E

Igår samlades hela gänget för att bege sig iväg på teambuildning. På förhand hade vi ingen aning om vad som väntade mer än att vi skulle ha med oss oömma kläder. Vi skulle även ha med oss badkläder så jag och Tina hoppades på att sovsäck/liggunderlag endast var för att luras och att vi istället skulle på spa. Själv är jag lite för bekväm för det här med att bo ute och uppskattar min säng mer än en ojämn skog med en massa småkryp. På mina 24 år har jag hunnit med en hel del tältande och det är definitivt inget som jag skulle göra frivilligt... Min skräck för detta uppkom när jag, under ett av mina första damlagsår, var med på en helg ute i vildmarken. Vi fick ingen mat, det var konstant spöregn, åska, blixtar samtidigt som vi skulle bygga våra egna vindskydd. Att man hade hemlängtan då är nog inte särskilt svårt att förstå...



Vår slutdestination blev en skogsdunge i Häckeberga. Vi inledde med diverse olika samarbetsövningar innan vi övergick till helgens stora utmaning, höjder.


Vi skulle klättra uppför en repstege och, från ett träd till ett annat, gå på en sju meter lång planka. Vi var åtta meter över marken och när man stod där uppe pirrade det lite extra i magen.

- Shit vad högt det är!
- Gud vad plankan lutar!
- Jag kan inte ta ett steg, mina ben skakar!

Detta var standardkommentarer från de flesta, men till slut var det många som lyckades övervinna sin höjdrädsla och ta sig över till andra sidan. Hade man inte varit så tävlingsinriktad som man faktiskt är så hade man troligtvis inte gett sig på det här... 



Höjdutmaning nummer två var en gigantisk gunga. Vi hissades tio (?) meter upp i luften för att därifrån själv dra i det snöre som släppte oss lösa. Det var verkligen en härlig känsla!



En helnöjd Emelie efter två genomförda uppdrag


Linnea missuppfattade vilket håll hon skulle hänga på...;)


Stentuffa Johanna såg ju inte ett dugg rädd ut...






Efter dagens aktiviteter var vi alla väldigt hungriga. Jag och Elina blev lite otåliga över att vår lax tog så lång tid, men god blev den i alla fall. Till efterrätt slog vi till på en korv från Maria, jag var så himla sugen på senap! Tack så mycket=)




Ett kvällsdopp i den 40-gradiga tunnan









Sov gott var det nog inte många som gjorde...;)

Sammanfattningsvis så har det varit en trevlig helg med fokus på att våga. Vi går nu in i en ny träningsvecka och för varje dag som går så närmar vi oss den 19 september, seriepremiär!

Jag som tyckte att jag hade suttit sidan om våra träningspass tillräckligt många gånger. Igår var det tid igen och nu är det min ljumske som krånglar. Egentligen var det väl inte särskilt oväntat då jag alltid får känningar i den under sommarträningen. Förra veckan hade vi mycket spänst- och bålstabilitet och det var där som jag drog till den. Eftersom jag har haft problem med det tidigare är jag fullt medveten om att det enda som hjälper är att vila, och för en gångs skull var jag duktig och körde ingen träning under vårt lilla uppehåll. Det var dock inte tillräckligt med vila för redan på gårdagens uppvärmningen så kände jag av den och då var det bara till att kliva åt sidan. Jag hoppas verkligen inte att detta blir långdraget för nu när mitt knä tillåter det så vill jag köra på för fullt!

Friska har många önskningar, skadade har bara en...