GULDEMLAN

En tung träningsvecka är nu till ända. I måndags körde Johan Neij ett stentufft benpass och jag ska väl inte sticka under stol med att jag har kännt av det stora delar av veckan. Till och med när jag och Elina var och shoppade i Malmö i torsdags så gick vi som gamla 90-åringar, illa illa... Tisdagen innehöll ett innebandypass och eftersom alla sådana rörelser är ovana för mig så blev det en extra krydda på min tidigare ömmande kropp. Onsdagen tog jag en promenad/lätt jogging för att åter försöka få kroppen i balans. Det gick väl sådär, men så länge som musklerna var varma så kändes det ändå okey. Att sätta sig på toaletten har i stort sett varit omöjligt och jag fick först sätta händerna på sitsen för att ingen belastning skulle läggas på mina stackars ben, vilken syn...;)

Torsdagar innebär fys i Munka hos Anne. Denna gång var det dock dottern Helene som höll i passet. Spinning och styrka för hela kroppen var det som väntade och egentligen var det väl först här som jag kände att min träningsvärk började ge med sig. Som vanligt rann svetten som aldrig förr och jag tror inte att jag var ensam om att skapa en liten pöl under min cykel, härligt=)

Fredagens gemensamma träning med herrlaget var inställd och därför begav jag mig till gymmet. Tidigare var jag nästan där varje dag, men sedan försäsongen drog igång så finns det varken tid eller ork för så många extra pass. Jag lät benen vila och gav istället överkroppen en match, det behövdes!

Idag, lördag, har jag precis kommit hem från föreningens arrangerade triathlon. Jag ska villigt erkänna att jag på förhand inte var ett dugg sugen, och när värsta ovädret drog över stan hoppades jag innerligt på ett meddelande om inställd träning. Detta dök då aldrig upp och det var bara till att sätta sig på cykeln och bege sig ner till stranden. Det blev ett ritkigt tufft lopp och löpningens slutspurt på stranden mellan Sibirien och Klitterhus höll på att ta kål på mig. Det kändes som om jag stod och trampade på samma ställe och Klitterhus som jag hela tiden hade i sikte var bara en miniprick. Till slut korsade jag mållinjen och det var en oerhört skön känsla. Jag kände mig stolt över att ha tagit mig igenom detta och dessutom har jag inte fått några som helst känningar i mitt knä. Något som jag fick på köpet var dock stora blåsor på fötterna. Under själva löpningen bedövade adrenalinet smärtan, men så fort jag var i mål kände jag att något skavde. Imorgon väntar en vilodag innan vi på måndag och tisdag ska ha fystester. Jag hoppas att en dags vila ska räcka för att åter igen vara redo för en maxinsats. Vem har sagt att försäsongen är en dans på rosor...