GULDEMLAN

Linnea: Efter detta benpass kommer jag inte att kunna spela SM i helgen.
Jag: Om du går ut och joggar en runda imorgonbitti så släpper det fortare.
Linnea: Jag börjar skolan klockan 8 vilket betyder att jag måste gå upp klockan 5. Det håller inte!
Jag: Du vid den tiden går jag upp varje dag.
Linnea: Ja men jag måste kunna koncentrera mig på mattelektioner och det behöver du inte göra på ditt jobb...

Hmmm, vad tror du att man pysslar med på en revisionsbyrå?! Siffror och problemlösningar är det enda jag fyller mina dagar med...;)

Dagen: Från början var tanken att jag skulle åka till Lund redan på förmiddagen. Jag insåg dock ganska tidigt att jag aldrig skulle kunna ladda till min egen match genom att sitta i en idrottshall så många timmar och jag kom istället lagom till vår samling (eller rättare sagt några minuter försent på grund av vårt lilla missöde med parkeringsavgiften;) Vi slöt upp och begrundade den fina hallen. Tänk vilken skillnad mot vår egen... Alla var laddade till tusen och detta var en dag som många hade sett fram emot länge=)

Matchen vägde fram och tillbaka och målmässigt följdes vi hela tiden åt. Denna gång var det Södra Dal som drog det längsta strået genom att med två minuter kvar av matchen avgöra på ett frislagsmål. Även om resultatet inte var helt orättvist så var det en bitter förlust. Att falla på ett mål är aldrig roligt och särskilt inte när det är så viktiga poäng som står på spel.

Jag vill passa på att ge en stor elogé till alla de som hade planerat denna dag, det var proffsigt gjort! Tyvärr blev jag lite besviken på publiksiffran. Jag hade kanske för höga förväntningar, men jag hade hoppats på att mitt gamla rekord (995 stycken, IBC - Boden) skulle ryka. Å andra sidan hade vi väl inte den opitmala speltiden och som tjejer är det aldrig lätt att få publik, inte minst en lördagskväll...

Efter våra matcher ställer jag alltid samma fråga till mina föräldrar: 
- Var jag bra eller dålig idag? Behövde ni skämmas över mig?

Fördelen med att ha de på plats är att man alltid får en ärlig analys av sin insats. Man får beröm när man förtjänar det och "skäll" när det behövs. Denna match blev det dock mer en smäll på fingrarna än en klapp på axeln.

- Dina passningar hade ofta fel adress och du slog några riktigt farliga bollar in i mitten.

Jag kan inte annat än att hålla med om pappas kritik. Det var flera gånger som jag slog passningar utan att titta upp innan. Jag kände desutom att jag hade problem med tajmningen, vilket jag till stor del tror beror på den breda planen. Det är helt enkelt bara till att ta nya tag för i denna serie kommer vi inte att få någonting gratis!

Kvällen: En sämre start än den snöpliga förlusten kunde vi helt enkelt inte få. Jag var riktigt sliten efter matchen och mitt partyhumör var som bortblåst. Vissa matcher är ju lättare att släppa än andra och denna var tyvärr lite svårare. När klockan var 22.30 begav vi oss hemåt, då lockade min säng mer än dansgolvet.

Stort plus: Trubaduren som spelade på pubmiddagen. Han var riktigt duktig!

Linnea, solen skiner ute idag...;) Och du, tro inte på allt de gamla säger;)


Tina säger aldrig nej till ett klick


Anna, Madde och Sanny


Filip som var väääldigt noga med att denna bild skulle publiceras=)


Vår danska målvakt Sofi och Ida


Hjälm och Emma


Den alltid så glada Nina Molin


Vår minsting Matilda fick ett stort kryss på handen. Det är inte lätt att vara liten;)


Caroline Böcker


Emma Wahlström

Jag minns det som igår. De tre klicken upprepas i mitt inre och jag vet exakt var det hände. Min besvikna röst som hördes långa vägar och alla nyfikna blickar som tittade ner på mig. Jag kände mig så hjälplös och trots att jag inte hade varit med om detta tidigare så var jag ganska säker på vad som hade hänt. Tårarna rann konstant och det var inte förrän på kvällen när det ringde på dörren som de hejdade sig. Det drogs i olika vinklar och när jag fick beskedet var jag konstigt nog helt lugn. Dörren hann dock inte mer än stängas förrän det var kört igen. Många tankar snurrade i mitt huvud och fram till klockan var 4 på morgonen grät jag. Det fanns helt enkelt inte något stopp. Till sist lyckades jag somna och min väg tillbaka är jag oerhört stolt över. Det var den 29 november 2008, det var exakt ett år sedan jag förlorade mitt korsband...

Jag vill att det ska bli lördag. Jag vill att klockan ska bli 17. Jag vill höra publikens jubel när vi gör entré. Jag vill att domaren ska blåsa i sin pipa. Matchen är igång och jag är åter igen på plan, lycklig...=)

Lördag 28/11 kl.17.00: Södra Dal - FBC Engelholm
Färs och Frosta Sparbank Arena (Lund)

Max max max, mina löpningar flöt på så fint. Matchen på lördag känns inte lika avlägsen längre=)

Ikväll hade jag sett fram emot att kolla DM-matchen mellan FBC Engelholms lag, D2 och D23. Jag väntade mig en tuff tillställning där båda lagen skulle ge allt för en seger. Tänk så fel jag hade... Det var lamt och tävlingsnerven verkade saknas. Närkamperna var lätträknade och spelarna behandlade nästan varandra som porslinsdockor. När de båda lagen i paus dessutom gick in i samma omklädningsrum så fick jag nog. Att offra mer av min söndagkväll på detta hade jag ingen lust med och det var en besviken FBC:are som lämande arenan...

Resultatet speglar definitivt inte matchbilden. Visst var Olofström bra, men de var inte värda tio mål. Vi slet och kämpade, men när de tog vara på våra individuella misstag och fick in det ena lätta målet efter det andra så blev det en ganska otacksam uppgift. Alla har vi bra och mindre bra dagar och det är något som man helt enkelt måste acceptera i ett lag. Att det blir matchavgörande är dock inte roligt för någon. Att vi aldrig gav upp var stort och oavsett vad som stod på resultattavlan så ångade vi på. Mitt plus ger jag till minstingen Matilda Kvist som sprang extremt mycket samtidigt som hon var helt orädd i närkampsspelet. Att vissa säkert vägde 40 kilo mer än henne verkade hon inte bry sig om... Amanda Pommer förtjänar också beröm då hon gjorde ett stabilt inhopp.

Nästa helg är det Södra Dal som ska besegras och jag tror att det är fler än jag som ser fram emot den matchen. Det finns alla förutsättnignar för en lyckad lördag och jag hoppas att så många som möjligt väljer att stötta oss nere i Lund. Den stora innebandyfesten är på ingång!

Utstrålar jag hjärtligt välkommen eller vad är det som händer? Jag kan lova er att jag ska göra allt min makt för att ni inte ska trivas och helst av allt vill jag se er ruttna bort. Ni förtjänar inte mig, jag är värd något bättre! All förbannelse tillägnar jag er, skadorna...

Så var jag där igen. Imorgon är det match och jag kan inte vara med. Dessa förbannade skavanker gör mig galen. Jag trodde att jag hade umgåtts tillräckligt med skadorna, men tydligen inte. Denna gång är det baksida lår som krånglar. I slutet på gårdagens träning smällde det till i muskeln och sedan dess har det bara blivit värre. Smärtan har jag dessutom varit med om förr. Det känns som det gjorde efter min korsbandsoperation, fast lindrigare. Det är precis som om muskeln har somnat och inte lyssnar på några kommandon från mig. Jag pratade med doktor Wahlström och han tyckte definitivt att jag skulle vila från matchen. Imorgon ska jag dessutom ringa sjukgymnast Marianne och se vad hon ställer för diagnos. Jag tror inte hon blir glad över att se mig igen...

Idag förlorade vi mot ett bättre lag. Jag tänker till och med sticka ut hakan och säga att detta var det i särklass bästa laget som vi har mött i serien, i alla fall hitintills. De höll ett högt tempo, spelade fysiskt och läste vårt spel på ett felfritt sätt. De bröt ofta passningar, som i vanliga fall brukar gå fram, och det kvittade i vilken höjd som bollen kom i för de lyckades ta ner den med bravur. Jo, jag var faktiskt lite imponerad av dem. De hade ett gó i sitt gäng och med gamla FBC-aren, Elisabeth Göras, i spetsen så är det väl kanske inte så konstigt. Hon är spelaren med ett ständigt leende på läpparna... Om du flyttar neråt igen så är du hjärtligt välkommen tillbaka=)

Till vårt eget spel då. Det kändes inte som om vi var riktigt på tårna och jag tror faktiskt att mycket av det ligger i vad vi har haft för motstånd de senaste veckorna. Vi har inte behövt kämpa till max för att ta hem segrarna utan det har räckt med en medelmåttlig insats. Det var dessutom ett tag sedan vi var så mycket i försvarszon och det fungerar ju precis som allt annat, underhåller man inte det så försvinner tajmingen. Fördelen nu är att vi har ett bra tempo i kroppen till onsdagens match mot Warberg. Det ska dröja innan någon ska kalla oss förlorade igen!

Det finns egentligen inte så mycket att säga om denna match. Vi gjorde vad vi skulle och åkte därifrån med tre poäng. Vi matade skott och hade det inte varit för deras usla parkettgolv så hade fler bollar gått in. Jag ser verkligen fram emot den dag då endast plastgolv är ett godkänt underlag!

Inför matchen lovade vi varandra att vi skulle skjuta minst 30 skott på mål. Detta klarade vi med en ganska klar marginal (41 stycken), men vi lyckades även skjuta 50 skott över/sidan om, vilket var mindre bra. Att vi hade så många avslut säger väl det mesta om matchbilden...

Tråkig, gåtempo, sömnpiller... Det är orden som jag tänker beskriva lördagens match med. Visst att vi hade kontroll från start till slut och att det bjöds på fina kombinationer, men som back var det en ganska trist tillställning. Jag kände aldrig att jag kom in i matchen och eftersom min spelstil är ganska fysisk så krävs puls och tuffa tag för att jag ska komma till min rätt. Under de 60 minuterna som vi spelade så kändes det dessutom som om jag befann mig i en konstig bubbla. Jag är dock övertygad om att det grundade sig på förra veckans berg och dalbana. Elina var inte heller särskilt nöjd över sin insats och som vi själva konstaterade efteråt så var det tur att vi hade en mindre bra dag när vi ställdes inför ett sådant här motstånd då våra misstag inte blev matchavgörande...

Matchens plus går till vår yngsta lirare (viktigt att kommentera det här med åldern, eller hur;) Linnea Jönsson. Hennes forwardskollega Emelie Hjälm förtjänar också ett extra plus då de ständigt var ett orosmoment för malmöförsvaret.