GULDEMLAN

I veckan var jag och Kim på kundbesök i Malmö. Han var dock bekymrad över att lämna sin bil obevakad i så många timmar.

- Jag är lite orolig för att parkera här.
- Varför då?
- Sist jag var här så hade någon klistrat över mitt HIF-märke med ett MFF-märke...
- Haha, men du kan ju sätta på det nu igen så kommer din bil stå tryggt.
- Det kommer jag verkligen inte att göra. Tänk om någon skulle se mig göra det, vilken skam!

- Piiiip
- Ehh, det var vi som pep....
- Har ni precis handlat något som de kanske har glömt att plocka bort larmet på?
- Nej, vi har bara varit och lunchat.

Jag drar min väska genom larmstolparna och det börjar pipa i hela affären igen.

- Konstigt, jag har bara träningskläder i den.
- Du borde nog ta reda på vad det är som piper för annars kommer det säkert att göra det i varenda affär som du går in i.

Jag tog upp den ena saken efter den andra och när jag kom till mitt smink så hittade jag boven. För några veckor sedan köpte jag en ny rouge och kassörskan hade tydligen inte tagit bort larmet på baksidan. När vi väl hade konstaterat det så var jag och Elina rätt snabba ut från affären. Det var en mindre bekväm situation att hamna i och även om jag hade betalat för varan så visste ju inte de andra i butiken om det...

Jag har burrat upp mig med en massa kuddar i soffan och med datorn framför mig. Pulsen är på högvarv och jag har tagit fram allt som jag kan tänkas behöva inom de närmsta två timmarna. Jag tänker inte slita blicken ifrån skärmen, och det kommer troligtvis vara den mest skrämmande thriller som jag någonsin har sett på. Jag vet inte vad som ska hända, men plötsligt kommer att att ploppa upp en textrad. Även om det inte lär bli en uppsats så är det de små detaljerna som kan betyda så mycket... Snälla, låt filmen få ett lyckligt slut!

ELITSERIEKVAL
Fre 20/3 kl.19.30: Skellefteå - FBC

De senaste gångerna har jag och My haft gemensamma besök hos sjukgymnasten. Vi har samma skada, men hon ligger drygt 1.5 månad före mig och får därför göra lite mer än vad jag får. Avundsjuk? Jo visst är man det, inte minst när hon får avsluta passet med att springa på löpbandet... Just nu har jag lite problem med min baksida då den säger ifrån så fort jag börjar anstränga den. My har haft liknande problem och Marianne hade sin teori om varför det är så:

- Ju starkare man är i baksidan när man skadar sig desto större problem får man med den efter operationen. 

Vi gillade givetvis vad vi hörde och nu känns det helt plötligt lite bättre med att vara begränsad i just den muskeln;) Förhoppningsvis så kommer det att ge med sig snart, jag vill orka lyfta mer än bara den sko jag har på foten... För att komma igång med baksidan så måsta jag träna den, dock inte för mycket för då kan jag få en bristning. Det är en skör balansgång och att hålla igen har väl aldrig riktigt varit min styrka. Denna gång ska jag i alla fall lyssna på minsta lilla viskning som den muskeln signalerar. Jag har ingen lust att skjuta fram min come-back bara för att jag kör för hårt nu i början!

Idag fick vi även göra en parövning. My stod på en balansplatta medan jag stod på en sorts tjockare matta, och då givetvis på ett ben. Vi skulle kasta en boll till varandra där ordet snäll inte fanns på kartan... Vi tog i för kung och fosterland och våra tävlingsnerver började nästan pumpa lite. Ingen av oss ville ju vika ner sig och trilla av. (Det lyckades vi dock sådär med. När vi hade maxtempo så hann vi knappt fånga bollen innan vi slängde iväg den igen och då blev det lite obalans för oss båda) Bollen for iväg ett par gånger och till sist vågade inte Marianne låta oss kasta mer, med risk för att vi skulle skada någon eller något. Tack för ett inspirerande och roligt pass My, och som du brukar säga:

- Rehabträning är vi riktigt bra på=)

I morse gick jag upp vid 06.30 för att ta mig en dusch innan jag skulle bege mig iväg till jobb. (Jag är egentligen sjukskriven denna vecka också, men vi hade en webutbildning på förmiddagen som jag var tvungen att vara med på) När jag hade tvålat in hela kroppen och fördelat balsam i mitt hår så satte jag på kranen igen. Problemet var bara att det inte kom något vatten. Så där stod jag, helt skummig och med en massa produkter i håret. Jag kallade på mamma och hon hade ingen aning om varför det inte fungerade. Jag kände paniken växa eftersom jag var tvungen att köra inom 30 minuter för att inte bli sen. Vi provade alla husets kranar och i en av dem kom det ut en smal springa med vatten. Jag tryckte ner huvudet i vasken och mamma hämtade ett decilitermått (!) som vi fyllde några gånger och tömde i mitt hår. Givetvis fick jag inte ut allt balsam, men det hjälpte i alla fall lite. Tvålen fick jag dock torka av på handduken och tänderna fick jag borsta med en i stort sett torr tandborste. Så långt räckte nämligen inte vattnet... En bättre morgon hade man ju önskat sig och i fortsättningen ska jag inte klaga på idrottshallarnas dåliga duschar. De är trots allt bättre än ett decilitermått!

Nu har jag äntligen fått tillåtelse att slänga bort min kryckor. Inomhus använde jag bara dem ett par veckor, men utomhus har de fått följa med i 3.5 vecka. Om jag dock ska ut på längre promenader eller vistas bland större folkmassor så skulle jag helst ha dem med mig. Anledningen till det är att alla blir mer försiktiga i min närhet och håller avståndet till mig...

Jag har fått en hel del nya rehabövningar att göra. Igår blev det ett riktigt tungt pass hos Marianne och när jag gick upp i morse kände jag av träningsvärken i ena skinkan. Det var himla skönt faktiskt och i eftermiddag blir det en runda till gymmet. Jag har verkligen blivit stammis där, minst en gång om dagen kliver jag in i deras lokaler=) Det är många som undrar om det inte är tråkigt att hela tiden behöva besöka sjukgymnasten. Själv tycker jag att det är en stor förmån då det faktiskt blir som min personliga tränare. Allting anpassas efter vad som är bäst för just mig och när jag får respons på min träning motiveras jag till tusen!

Stolt, lycklig, lättad. Jag kan inte med några ord i världen beskriva den känsla som uppkom när slutsignalen ljöd. Under matchens gång kastades jag mellan glädje och förtvivlan där mina nerver var i ett ständigt uppror. Lillebror liverapporterade till mig från Västerås match och även om Falun hela tiden hade ledningen så kände jag mig inte säker förrän jag fick meddelandet: "3-8 slut". I samma veva släppte vi dock in Övik i matchen igen och tillät dem att gå upp till 6-5, frustrerande... Matchens sista minuter är några av de längsta jag har varit med om och jag hade faktiskt svårt för att koncentrera mig på själva spelet. Jag pillade i håret, korrigerade strumpan på mitt knä, kletade på lypsyl, knöt om skorna och ja, jag gjorde i stort sett allt för att jag jag ville få tiden att gå fortare. Jag inbillade mig i alla fall att den gjorde det om jag fixade med en massa annat samtidigt...;)  

I efterhand så har väl egentligen detta varit det bästa tänkbara scenario för att gå in i ett kval. Vi vann trots allt platsen och istället för att gå in i ett kval som förlorare så gör vi det som vinnare. Nu börjar allting om på nytt igen och vi får en andra chans till att bestämma om vi vill spela i div.1 eller elit. Säsongen har nu automatiskt förlängts med sju veckor, men så länge som vi fixar kontraktet är innebandyn värd varenda minut vi kommer att lägga ner. Ge oss möjligheten till revansch...

Idag var den dag då vi bevisade för både oss själva och för alla runt omkring vad vi faktiskt kan prestera på banan. Våra hjärtan visade oss vägen och de kommer även att hjälpa oss i fortsättningen. Det är fortfarande en lång sträcka att vandra, men om alla ställer upp och behåller gnistan så kommer vår saga att få ett lyckligt slut! Magiska under

Helgens matcher
FBC - IKSU 0-11
FBC - Övik 6-5