GULDEMLAN

Vi har suktat efter segerns sötma och i lördags kom den äntligen! Det smakade kalas och nu vill vi bara ha mer=) Vi har haft en stor godispåse framför oss och nu när vi väl har fått ta en bit så är vi inte nöjda. Tvärtom, suget har ökat!

Ingelstad är ett lag som jag tror kommer att få det tufft i år. De hade två frontfigurer och har man bara koll på dem så är mycket vunnet. Matchinledningen var lite sisådär från vår sida och det var tur att vi hade en storspelande målvakt (Sara Ginstrup) som gjorde räddning efter räddning. Denna säsong har vi två riktigt duktiga målvakter och jag måste säga att det var längesedan som jag kände ett sådant lugn på just den positionen.

Offensivt skapade vi ganska mycket, men precis som i övriga matcher hade vi lite för mycket missar. Visst att vi gjorde sex mål, dock alldeles för lite sett till motståndet... Huvudsaken var dock att vi VANN och nu är det bara till att jobba vidare på det spåret. Jag vill inte vara en förlorare! Matchens stjärna utser jag min backkollega Stephanie Boberg till. Hon är lagets yngsta spelare, men har ett lugn och en spelförståelse som heter duga. Lägg namnet på minnet, hon kommer gå långt!

Vi skapade chanser, och vi missade dem. Vi gjorde mål, men det dömdes bort. Vi gjorde fler mål, men alldeles för sent. Detta var helt enkelt en match som inte gick vår väg. Alla slet som djur och bortsett från att vi inte fick in bollen så gjorde vi vad vi skulle. För egen del så kände jag mig nöjd med min insats. Mina förutsättningar var inte de bästa (på grund av mina tjänsteresor så hade jag ju inte spelat mycket innebandy de senaste veckorna, jag drogs med ett irriterat knä samtidigt som jag hade en tjock hals), men det gick över förväntan. Jag tror dessutom att jag slog något personligt rekord i antal täckta skott under en och samma match. De hade många "Tinor" i sitt lag (internt;) och just nu ser mina ben gräsliga ut!

En förlust svider alltid och inte minst i det läge som vi befinner oss i nu. Om vi fortsätter att köra på som vi gjorde i lördags så är jag dock övertygad om att poäng kommer att börja trilla in!

Lördag 16/10 kl.14.00: FBC - Ingelstad

Den 26 september var dagen vi hade längtat efter länge, samt tränat för sedan i början av maj, äntligen kommit. SERIEPREMIÄR med stort S... 

Matchen inleddes riktigt bra från vår sida. Vi skapade många chanser och Södra Dal kändes lite darriga. Man kan helt enkelt säga att första perioden var Engelholms. Den där bilden förändrades dock. Det bjöds på chanser från både vår och Södra Dals sida och att matchen slutade 1-1 kändes lite märkligt. Anledningen var de två duktiga målvakterna på banan där vår Sofie gjorde flera matchavgörande insatser och var lite av matchens stjärna. Målskytten Kvist förtjänar också extra beröm då hon med sina snabba fötter ställde till det för motståndarnas backar.  

Min egen insats är jag inte särskilt nöjd med. Jag hjälpte Södra Dal till en del målchanser samtidigt som jag sumpade tre(!) bra frislagslägen. Jag var helt enkelt inte på topp och min rubbade sömn (pga tjänsteresan) spelade säkert in en del. Tyvärr så missar jag de nästkommande två matcherna (onsdag mot Warberg och lördag mot Vänersborg) eftersom jag åker till Sicilien på utbildning. På gårdagens match hände dock något med mitt knä och idag är det väldigt svullet. Min utlandstripp kan alltså inte komma mer lägligt då jag troligtvis ändå inte hade kunnat spela. Någon diagnos har jag inte fått än, men förhoppningsvis är det inget allvarligt. Jag vill vara fit for fight när jag kommer hem!

Att det bara skiljer en division på oss var svårt att tro, klasskillnad! Hjärnarp fick knappt låna bollen och när de väl hade den så tog det inte lång tid förrän vi snodde tillbaka den igen. Det börjar kännas som en tjatig analys, men som vanligt fungerade vårt försvarsarbete klockrent. Att det dessutom lossnade framåt idag var skönt. Om det sen berodde på att motståndet var för dåligt eller om det berodde på att vi var bra låter jag vara osagt. Detta var min tredje match på fyra dagar (innebandy tors, fotboll fre, innebandy sön), vilket benen kände av på uppvärmningen. Ett par byten in i matchen så försvann det dock och kom inte tillbaka förrän någon timme efter slutsignalen=)

Denna gång ger jag beröm till hela min femma. Sofia pressade Hjärnarps backar perfekt och fick dessutom göra tre mål. Emma spelade säkert och fungerade, precis som tidigare, bra ihop med fröken Glebe som hade hög fart under fötterna. Min backkollega Elina var stabil och att vi är så nära vänner privat är inget som missgynnar oss. Vi vet var vi har varandra=)

Denna match kammar hem priset som världens tråkigaste! Tiden kröp fram, de riktiga fighterna uteblev och tempot var allmänt segt. Vi gick dessutom på tre fulla femmor, vilket jag aldrig har gillat. Jag kommer sällan in i matchen och för att jag ska kunna prestera behöver jag ha ett ständigt flås, vilket var omöjligt i gårdagens match, sömnpiller!

Defensivt funkade allt jätte bra och det känns verkligen som att vi har satt vårt positionsspel. Offensivt var det däremot sämre. Som back finns det inget tråkigare än när man inte får vara delaktig framåt i banan. Att bara springa hem när motståndarna kontrar, gröta i hörnorna och sedan stå vid mittlinjen och vänta tills nästa defensiva jobb ska påbörjas är inte särskilt inspirerande. Igår var det inte många bollar som slogs från forwards till backar, vi måste lita på varandra... Att släppa bollen i första läget, ta ny position för att sedan få den igen. Samarbete över gränser

Matchens stjärna, helt utan konkurrens, var Amanda Pommer. Hon var först på alla bollar, var nästintill felfri i sina passningar och tog många offensiva initiativ. Du gjorde en grym match Pommac!=)

Söndag 5 september kl.12.30: FBC Engelholm - Hjärnarp

FBC Engelholm - Malmö FBC 7-4

Detta var en match som vi hade ganska bra koll på. Segern kändes aldrig hotad och Malmös sista tre mål kom inte förrän i slutet på tredje perioden. 

I måndags fick vi våra nya klubbor och jag hade därför bara provat min på en träning. Jag tog en chansning och bestämde mig för att ändå använda den på matchen. Mina passningar var väl kanske inte de bästa, men det brukar alltid ta ett tag innan de sitter. Dragskotten var dock desto bättre och jag lyckades även få in två i mål. Att jag använde den nya klubban kändes alltså som rätt beslut... Nu återstår det att se om det var en engångsföretelse eller om jag kan leverera fler gånger;)


Älvstranden - FBC Engelholm 5-4

Älvstranden är en sammanslagning av tre lag och är dessutom en av våra seriekonkurrenter. De är fysiska och detta blev en liten värdemätare för att se hur vi låg till just nu. Försvarsspelet tycker jag att vi har bra koll på och alla verkar känna sig trygga i hur vi ska spela. Matchen i sig var en jämn historia och kunde egentligen ha slutat hur som helst. Anfallsspelet blir bättre för varje vecka, men vi måste lära oss att vi inte behöver spela bollen enda fram till mållinjen, varje gång... Vi har bra skyttar, skjut! =)

Matchernas plus går till fröken Glebe. Hon har tagit stora kliv framåt på den taktiskt biten och med en sådan utvecklingskurva ska det bli spännande att se henne de kommande månaderna!

Nästa vecka har vi ytterligare två träningsmatcher, hemma. På torsdag är det Södra Dal som står för motståndet och på söndag är det Hjärnarp.

Denna vecka stod det fystester på schemat. Personligen så tycker jag att det är en pest och pina, vilket främst uppkommer ifrån att det sällan ger mig något. Jag har spelat seniorinnebandy i tio år och varenda säsong är det x antal tester som ska göras. Det har inte funnits någon kontinuitet utan de övningar vi har gjort har bestämts beroende på vilken tränare vi har haft. Även om vi har gjort vissa liknande tester så är det nästan alltid något som skiljer. Längd, miljö, antal osv. Att min prestationsångest ofta tar överhanden underlättar inte och när tisdagens träning var över föll en tung sten från mina axlar.

Nu väntar tuffa veckor med mycket fysträning och det är något som jag faktiskt ser fram emot. Att pressa kroppen när det inte ska dokumenteras passar mig mycket bättre=)

Träningsvärk är något som jag alltid har tyckt om. Man känner att musklerna har fått jobba och man känner att träningen har gett något. Denna gång var det dock på en helt annan nivå än vad jag har varit med om tidigare. I måndags körde fystränare Lindsjö ett kvalitetspass med oss, inriktning spänst. Vi pressade hela tiden oss själva till att klara de utmaningar som vi ställdes inför och när träningen var slut kände jag hur trött jag var. Att jogga ner var lättare sagt än gjort. Benen vek sig och bålen hade svårt för att hålla överkroppen rak. Detta skulle visa sig bli värre...

Dagen efter hade jag och Elina bestämt oss för att ta en morgonpromenad och på så sätt få igång den stela kroppen. Stel var bara förnamnet och jag tog mig knappt framåt på rundan. Benen gick inte att böja en enda centimeter för då föll jag ihop. Ryggen var så trött och jag fick ont så fort jag stod rakt upp. Magen var inte bättre och att skratta var stört omöjligt!

När jag åkte till jobb blev det inte bättre. För det första skulle jag ta mig av och på bussen. 90+ personerna var smidigare än mig och jag fick hänga på armstöden för att lirka mig ut genom dörrarna. Takiskt sett så lät jag alla som klev av bussen på samma hållplats som mig gå före så att de inte skulle se min stil. Den var gräslig! Väl på jobb uppkom nya problem. Vi har två våningar (cirka tio trappsteg emellan), men jag var tvungen att använda hissen varje gång jag skulle ta mig någonstans. Det gick definitivt inte att gå i trappor, och speciellt inte neråt... (Observera att jag inte ens använde hissen när jag var korsbandsskadad och gick på kryckor...) Häftapparaten har jag undvikit eftersom det har krampat sig i hela kroppen när jag har "tagit i" för att häfta ihop papper. Mitt komplement? Gem... Bära pärmar och gå på toaletten ska vi inte ens tala om, vilken pärs!

Att kvällens step-up pass måste ha sett roligt ut är nog inte så svårt att lista ut...

Inför denna säsong hade jag som mål att komma tillbaka i den form som jag var i innan jag skadade mig. Även om jag kanske har haft tydligare toppar och dalar så känner jag ändå att jag har kunnat plocka fram det där lilla extra några gånger. De senaste veckorna är det ett par föreningar som har hört av sig och på något sätt är det ett kvitto för mig att jag faktiskt har lyckats uppnå mitt mål. När ett topplag i division 1, som för några veckor sedan var nära att ta sig igenom kvalet till elitserien, ringde mig blev jag extra glad. Jag har ju redan bestämt mig för att spela en säsong till i Engelholm, men jag har nu svart på vitt att mitt korsbandsknä inte har sänkt mig till en lägre nivå.

Stolt över min väg tillbaka