GULDEMLAN

Igår var jag hos sjukgymnast Marianne. När jag kom dit träffade jag på en som nyligen hade råkat ut för samma skada som mig. Dock hade han inte gjort det under sitt idrottsutövande utan det hade varit på fyllan. Fy att göra det på ett sånt sätt, jag hade aldrig förlåtit mig själv! Han verkade dessutom inte särskilt insatt i vad det hela handlade om, men efter att ha fått en del ärliga svar från mig så förstod han att det inte var något som man blev friskförklarad av efter några veckor... För egen del är det första gången som jag stöter på någon som ligger efter mig i rehabiliteringen. Jag vet precis hur jobbigt han måste ha tyckt att det var att se mig springa, hoppa och göra diverse övningar som han inte får göra på mycket länge...

Marianne gav mig tillåtelse att så smått få börja leka lite med boll och klubba igen. Jag får enbart göra det när jag inte har någon nära mig och för tvära vändningar/hög fart ska jag också undvika. Jag är i alla fall på god väg och det kommer ganska lagom till när vi ska dra igång vår försäsong. På måndag smäller det...

Efter passet hos Marianne så begav jag mig ner till slingan vid Roddklubben. Jag tänkte ge mig på att springa ett varv på tid för att få en riktlinje om hur långt jag har kvar till min tidigare fysiska form. I vanliga fall tränar jag aldrig med klocka eftersom jag hatar att mäta mina prestationer i tid samtidigt som det bara får min kropp att låsa sig och känna prestationsångest. Nu gjorde jag alltså ett undantag och innan jag skulle börja så var jag ganska nervös över mitt resultat. Väl i mål kände jag mig ändå väldigt nöjd. Min tid var faktiskt inte så långt ifrån vad jag har sprungit på tidigare och jag var själv ganska överraskad att jag lyckades få ett resultat som jag själv accepterade som godkänt. Nu är min motivation på topp igen=)

Som vanligt har jobbets pajas Jonas varit i farten. De senaste dagarna när man har öppnat kylskåpet så har den lilla rosa grisen "nöffat" och så fort den får ljus på sig så sätter den igång. Smygäta? Helt omöjligt;)

Igår var jag och lillebror på Olympia för att kolla HIF-Örgryte. Mitt jobb har två säsongskort och jag hade givetvis lyckats skriva upp mig på en match. Inför seriestarten så tyckte jag att jag hade gjort ett bra val eftersom det kunde vara kul att se Santos come-back samtidigt som Allbäck är en trevlig lirare. Nu var ju ingen av de båda med och innan avspark så kändes det väl som en mindre lockande drabbning. Nu i efterhand så måste jag ändå säga att det var en bra match, särskilt första halvlek. Visst att HIF borde gjort X antal mål, men chanser snålades det i alla fall inte med. Våra platser var dessutom helt perfekta! Vi satt nästan högst upp på östra läktaren och i mitten av planen. Under hela matchen värmde solen gott och någon extra tröja behövde vi inte ta på oss. Ska jag se något negativt med kvällen så var det att vi gick när det återstod ett par minuter av matchen. Vi ville undvika den värsta bilruschen och det fick vi igen för... Under de sista minuterna hann vi missa två mål, typiskt!

Jag håller tummarna för att det inte är något allvarligt, tänker på dig vännen! <3

Gårdagen spenderade jag med min nyfunna vän Anna. Först var det grillfest hemma hos henne och Mattias där det blev en himla massa skratt. Ett tag var jag riktigt trött i mungiporna=) Därefter begav vi oss vidare på grabbfest innan vi avslutade kvällen på Pepes Bodega. Efter två helger i i sommarstaden så börjar jag nästan känna mig som en Båstadbo;) Å andra sidan har jag inget emot det för så länge som det blir så trevliga kvällar så spenderar jag gärna min tid där!

För egen del var det en lugn afton. Efter förra helgens urladdning så behövde min kropp en helg utan alkohol. Jag hade inte fått i mig en droppe på åtta månader och när jag sen gjorde come-back på Bramsells 30-årsfest så kunde det ju bara gå på ett sätt;)

Vi blev aldrig nöjda och Oskar fick verkligen kämpa! Jobbiga? Inte det minsta...;)

Tack min vän <3

Veckans besök hos sjukgymnast Marianne är avverkat och denna gång var jag och My där tillsammans. Vi hade en hel del frågor och en av mina var när jag skulle få börja maxa mina löpningar.

- Tre månader efter operation brukar jag inte få den frågan, men du får ju känna dig för och se hur det känns.

Så sant som det var sagt så provade jag givetvis och det var en härlig känsla! Riktigt 100 % var det inte, men jag är på god väg. Sedan tidigare har jag i alla fall lärt mig läxan att jag inte ska springa på asfalt. För 1.5 vecka sedan hade jag mitt första löppass på en timme där en del av rundan var på hårt underlag. Det fick jag lida för de kommande dagarna eftersom mitt knä kändes ganska ansträngt. Hädanefter så kommer jag alltså hålla mig till skogens slingor!

Vi fick avsluta vårt sjukgymnastpass med cykelintervaller. Efter min första så vände jag mig till My:

- Helt ärligt, jag är riktigt andfådd...
- Då är vi två, jag är också rikitgt trött!

Vi konstaterade dessutom att vi skulle behöva byta lite karaktärsdrag med varandra. Ibland tar jag mig an lite väl svåra utmaningar, medan My fegar ur. Våra skadade knän skulle nog må bäst av en kombination...

My, glöm inte att träna på att sitta på huk;)

Gårdagens arbetsdag blev som ett långt maratonrace. Ett av mina ansvar är att få in materialet från det företag som jag hjälper med bokföringen varje månad. Enda sedan i tisdags hade jag ringt och tjajat på att få in det så att jag kunde få klart allt innan månadens deklaration skulle skickas in. Kunden lovade att han skulle dyka upp på torsdagen, men när klockan var 16 hade han fortfarande inte kommit. Jag kände stressen komma krypande och eftersom jag själv är en riktig planerare så kan jag lätt störa mig på folk som inte håller tider. Jag provade att ringa flera gånger, men utan någon större framgång. Till slut skickade jag iväg ett mejl:

"Jag vore tacksam om du kan komma in med materialet snarast så att jag kan få klart allt innan deklarationen ska skickas iväg. Jag kommer att vara på byrån från 7.20 imorgon."

På fredagen kom jag till jobb redan 6.45 och när klockan var 7.20 så ringde det på dörren. Jag tror faktiskt att han hade lite dåligt samvete för att han inte hade kommit dagen innan... Det bör han i och för sig ha för jag såg direkt hur min lördag skulle behöva användas till att jobba. Som tur var hade jag inget planerat under fredagkvällen och därför satt jag kvar och jobbade istället så att jag skulle slippa behöva åka dit idag. Jag kom dock inte hem förrän klockan var 21.30 och då var det inte mycket med mig. Att jobba 13.5 timme och bara ta 1/2 timmes lunch är inget jag kan rekommendera...

I onsdags var jag på smyckesparty hos My. Det bjöds på en god middag som jag snällt bad att få receptet på. Det gäller ju att börja samla på sig lite nu när man snart ska flytta;) Sen började dragkampen om alla fina silversmycken. Vi var tolv tjejer som trängdes runt sängen där allt var upplagt. Därifrån tog vi oss vidare ut i hallen för att fortsätta trängseln framför spegeln... Mys vän Jenny är verkligen jätte duktig och att man själv kunde lägga in önskemål på hur man ville ha sitt halsband/armband var verkligen toppen. Eller för oss med beslutsångest så var det väl kanske mindre bra...=) Nu längtar jag tills min leverans ska komma!

Denna dag har varit helt underbart skön. Jag unnande mig själv sovmorgon och när klockan var 8 vaknade jag utan någon väckarklocka och kände mig riktigt utvilad. Jag steg upp och satte på mig löparskorna och gav mig iväg på ett 40 minuters långt löppass. Det kändes hur bra som helst (eller flåset är väl inte på topp, men det är ju inget jag kan begära efter en så här lång skadeperiod) och när jag kom hem avslutade jag träningen med diverse spänsthopp. Efter det väntade några timmars solande i trädgården. Mamma, pappa och lillebror gjorde mig sällskap och när min rastlöshet blev för stark plockade jag fram en plastboll för att friska upp mitt fotbollssinne. Att kicka gick inte särskilt bra utan det känns att det var många månader sedan som jag rörde en fotboll sist. Jag kan dock inte säga annat än att jag är grymt sugen på att få lira. För mig har fotbollen alltid varit lite speciell och ett måste för att få upp motivationen till en lång innebandysäsong. Denna gång får jag klara mig utan det och längtan efter att få spela en fotbollsmatch kommer jag tyvärr inte kunna släcka förrän om tidigast ett år.

När klockan var tre bestämde jag, mamma och pappa oss för att vi skulle gå ut på en långpromenad. Efter en timme så trampade plötsligt mamma snett och där mitt i gräset blev hon liggandes. Snabbt som attan spände jag hennes skosnöre och beordrade pappa att ta av sig sin livrem. När jag var klar var det verkligen en rolig syn. Mamma låg sidan om Klitterhus parkering med benet i vädret och med ett skärp hårt virat runt vristen samtidigt som jag tryckte allt vad jag kunde på hennes stukning. Vi var dubbelvikta av skratt och kunde inte sluta. Om någon såg oss måste de verkligen ha undrat vad vi höll på med. Efter några minuter tyckte mamma i alla fall att det kändes mycket bättre och trots mina och pappas påtryckningar om att hon skulle ha foten i högläge så envisade hon sig med att sätta sig på en bänk. När vi till slut gick ut från dungen sa pappa:

- Alltså detta ser ju inte klokt ut. Jag kommer ut från skogen och håller på att sätta på mig mitt skärp samtidigt som mamma är helt gräsig på ryggen. Folk måste undra vad vi har sysslat med...