Trafikfaror på motorvägen
I veckan var jag på kundbesök i Landskrona och på vägen hem därifrån använde jag helljusen vid tre tillfällen:
1. Första gången var det omedvetet. Jag skulle tvätta rutan och istället för att använda knappen för spolarvätska så blev det den för helljus. När det inträffade låg jag i omkörningsfilen och bilen framför mig gick in till höger. Det var lite smått pinsamt för jag ville verkligen inte gasa på mer än vad jag redan gjorde och jag fortsatte förbi i samma fart som tidigare...
2. Även denna gång låg jag ute i omkörningsfilen. De bilarna framför mig höll hastigheterna till punkt och pricka och laddade för att köra om en bil med släp. Bilen bakom mig blev otålig och rätt som det var så ven han förbi mig på insidan. Jag blinkade med helljusen och innan jag hann reflektera över det så gled han mellan de långsamma bilarna framför mig och objektet som de höll på att köra förbi. Det var såååå nära att bli en krock!
3. Incident nummer tre var inte mycket trevligare. När jag kom till Ängelholm så gick bilen framför mig ut i omkörningsfilen. Så långt var det inget konstigt, men den bil han tänkte köra om låg och puttrade i ynka 50 km/h utan varningsblinkers. Jag fick slänga mig på bromsen och signalerade samtidigt med helljuset. Att köra fort är en trafikfara, men att köra långsamt är lika illa (det var både bra väder och bra vägunderlag!) Bilen körde av vid samma avfart som mig (och där ökade den dessutom hastigheten markant) och eftersom den skulle till höger mot Höja så körde jag upp bredvid den då jag skulle vänster in mot stan. När jag kollade in i förarsätet satt det en medelålders kvinna och räckte finger åt mig. Hallå, hur tänkte hon där!
Sju dagar efter knivsnitten
En vecka efter operation och ikväll genomförde jag mitt första innebandypass. Egentligen hade jag bara tänkt vara med på övningarna, men eftersom det kändes så bra på dessa så tog jag även klivet ut på banan när vi skulle spela. Det fungerade överraskande bra och jag hade varken problem med löpsteget eller vändningarna. Närkamperna gick jag väl inte in i till 100% och jag undvek även att täcka skott. Jag har ju trots allt mina stygn kvar... Om mitt knä inte svullnar under natten så blir det en repris imorgon. Matchspel känns inte längre långt borta=)
Mitt kontor har förvandlats till ett minigym

Vad gör man inte för att reparera sitt knä och förebygga ännu fler skador?!
Fördelen med ett höj- och sänkbart skrivbord är att jag kan sitta på bollen, alternativt stå på balansplattan, och ändå utföra mina arbetsuppgifter effektivt. Detta kallar jag att slå två flugor i en smäll=)
Tegelstenen har stoppats ner i lådan
Efter påtryckningar från många (läs Johan och lillebror) så har Emelie äntligen skaffat sig en iphone 4. Det är mycket som är nytt och de första dagarna gick det mig på nerverna att skriva sms. Det tog ju sååå himla lång tid! Nu har jag dock blivit lite rappare i fingrarna och jag har insett att övning ger färdighet;)
En heldag i en buss och idrottshall...
Minus: Det lite väl spännande slutet...
Plus: Segern samt föräldrarnas hejaklack=)
Det kvarstår några hållplatser innan jag är framme
Det rasade sandslottet ska byggas upp igen
Det har gått över en vecka sedan jag tränade sist (om man inte räknar hoppandet på kryckor som var sjukt jobbigt!) och idag var det tid för mig att kliva in i gymlokalen. Denna gång ansvarar jag själv för min rehabilitering och eftersom jag vid två tidigare tillfällen har haft knäproblem (uttänjt ledband samt korsband) så känns det som att jag har hyfsat bra koll på vad som ska göras. Förstra svettdroppen i pannan är alltid extra speciell!
2011 års första semester går till...

Kroatien 2009
John Blund hälsade på mig
- Ta djupa andetag så kommer du snart att bli väldigt trött och försvinna in i en annan värld, sov gott!
Under en veckas tid har inte nyckeln gått att trycka i låset. Det har suttit något i vägen och efter att ha plockat bort detta är allt åter i funktion.
Operationen är över och jag känner mig oförskämt bra. Jag är lite dåsig, men ska jag vara helt ärlig så hade jag väntat mig ett annat tillstånd. Eftersom jag har varit nedsövd tidigare så förväntade jag mig att må ungefär som då, men det har jag skönt nog sluppit (i alla fall än så länge). Jag sövdes ner strax efter klockan 11.30 (tror jag) och en timme senare öppnade jag ögonen. Min första fråga var:
- Var det menisken som var trasig eller drömde jag bara att någon sa det?
Innan jag hann få svaret så somnade jag dock igen. Denna gång var det dessutom inte en frusen Emelie som låg på britsen utan jag hade det varmt och behagligt. Jag skulle nog vilja kalla det hela för en skönhetssömn=)
Vad var det då som hade hänt? Det var menisken som var trasig och det var därför som mitt knä hade låst sig. 1/3 av den har tagits bort och numera kan jag gå normalt igen. Det känns faktiskt lite konstigt. I morse åkte jag till sjukhuset med kryckor och kunde i stort sett inte stödja på benet samtidigt som det inte gick att sträcka ut helt. Efter operationen hade jag full rörlighet i det och kunde gå utan bekymmer. Det brukar vara tvärtom... Kryckorna har stoppats in långt i garderoben - för gott?!
Nu väntar rehabträning och om allt går som planerat ska jag vara helt återställd efter 2-4 veckor. Gränser ska tänjas med försiktighet och dessa veckor kommer säkerligen att springa iväg. På måndag gör jag comeback på jobb och det ska faktiskt bli skönt att åter igen få tillbaka sin vardag. Min räddare under dessa sjukdagar? - One tree Hill. En underbar serie som jag jag fick låna av Emma. De första säsongerna såg jag under min förra period som sjukskriven och nu har jag alltså fyllt de senaste dagarna med säsong 6. Det är tur att OTH finns=)
Vita stora bomullstrosor, en halvgenomskinlig lång tröja och en grön mössa. Lägg till en osminkad Emelie med ett hår som ett fågelbo - vackrare har man känt sig;)
Operation knä
Klockan 9.30 ska jag inkvartera mig. Jag tror inte jag har förstått det än...
Självklart blir omständigt
Dagens projekt är att duscha i lägenheten. Eftersom jag bara har ett badkar har det varit omöjlighet att ta sig i, men nu när jag har fått lite bättre rörlighet i mitt knä så tänkte jag ge det en chans. Önska mig lycka till;)
Tabletterna tar kål på mig, jobbet tar kål på Elina
Jag sa upp bekantskapen för två år sedan, men nu har de återvänt - de oönskade kryckorna!
DM-match Kävlinge - FBC Engelholm: En minut in i tredje perioden får jag ett skottläge. Jag tar i allt vad jag kan och i samma veva knäcker det till i mitt knä. I vanliga fall brukar det klicka tillbaka igen, men denna gång hängde det sig i ett läge. Jag blev liggandes på plan och kunde inte röra det. Det var smärtsamt värre och jag kunde inte själv ta mig av banan. Sanny försökte med alla medel att hitta nyckeln till låsningen, men ingenting fungerade. Till sist gav han upp och konstaterade att jag skulle bli tvungen att åka in till akuten. Jag blev buren till bilen och efter lite trixande var jag inne. Underbara Elina ställde som vanligt upp för mig och följde med mig till sjukhuset i Helsingborg.
När vi kom fram var det rullstol som gällde. Klockan var strax efter 23 och detta var början på en lång väntan... 00.45 började min smärta bli ohållbar och jag bad om att få smärtstillande. Innan ortopedläkaren hade undersökt mig fick de dock inte ge mig något annat än Panodil. Som om det skulle hjälpa... En halvtimme efter det var jag på vippen att tuppa av så jag och Elina fick ett rum med säng istället. Jag la mig ner och Elina lånade min rullstol. Vi var dödströtta och till sist somnade vi båda två. När klockan var 02.45 kom läkaren in och väckte oss. Han började att känna på mitt knä, men han kunde knappt röra det eftersom det sökte mig något enormt. Sprutor hämtades och nästa steg var att undersöka om det fanns någon vätska i mitt knä. Han petade runt med dem under knäskålen(?), men det var tydligen "torrt". Spruta nummer tre var en lokalbedövning och när den började verka pressade doktorn ut och in mitt ben i ytterläge. Här hade jag kunnat skrika rakt ut, men jag bet mig i tungan. Det var en lättnad när han var färdig! Någon säker diagnos kunde han inte ställa, men han misstänkte att menisken var sönder samtidigt som det fanns lite bråsk som irriterade. Jag har fått en akut operationstid och inom en vecka ska jag lägga mig på operationsbordet. Självklart önskade jag Lasse Wahlström som ortoped och när han ringde mig tidigare idag så insåg jag att min önskan hade gått i uppfyllelse=)
Det blev en lång natt och vi var inte tillbaka i Ängelholm förrän klockan var 4. Oturligt nog så hände allt detta samma dag som mamma & pappa åkte på utomlandssemester. Jag är Elina evigt tacksam och utan henne hade det var mycket jobbigare samtidigt som jag nog hade rört ihop det mesta. De starka medicinerna gjorde mig lite groggy och det var tur att det fanns ett par extra öron som lyssnade. Du har varit min lilla guldklimp dessa dagar vännen!
Det är många som har ställt upp för mig och just nu känner jag mig väldigt bortskämd. Igår ryckte lillebror ut och skjutsade mig till mamma och pappas hus. Jag hade inte duschat efter matchen och eftersom jag bara har badkar i min lägenhet så var det inget alternativ med kryckor plus ett ben som jag inte kan stödja på. På eftermiddagen och kvällen fick jag besök av mormor & morfar, min morbror och Elina. I morse var farmor & farfar här med frukost och det är många som har fyllt upp mitt kylskåp med godsaker. Igår hade jag dock ingen aptit och fick inte i mig något förrän senare på kvällen. Idag har det gått lite bättre, vilket till största del beror på att illamåendet och yrseln börjar lägga sig. Med jämna mellanrum stoppar jag i mig starka tabletter och som det ser ut nu så är jag sjukskriven till den siste januari. Jag är redan less på att bara vara hemma och att inte kunna vara aktiv gör mig rastlös. Jag försöker ha benet i högläge så mycket som möjligt, vilket innebär att det är ryggläge i soffan som gäller. Telefonen har gått varm och det är otroligt rörande att så många faktiskt hör av sig. Er omtanke betyder så mycket <3
FBC Engelholm - Vänersborg 4-7
Matchens plus: Linnea Jönsson - skapade mycket chanser och bjöd på fina kombinationer tillsammans med sina kedjekollegor.
Dagens utmaning
Jag åkte ifrån jobb klockan 11 och på grund av det uppstod problem nummer två, hur ska jag lösa lunchen? Att äta innan avfärd var inte aktuellt eftersom jag alltid blir lite pömsig efter en middag. Att äta när jag kom tillbaka var inte heller ett alternativ, jag hade dött av hunger! Jag hade dessutom valt att ta med mig spagetti med köttfärssås (vad hände med min annars så felfria planering när det gäller mat?) och att äta detta kallt kändes inte särskilt lockande. Rätt som det var så fick jag en idé, som jag själv tyckte var en riktig snilleblixt;) Jag värmde min middag på jobb och sen satte jag matlådan i förarsätet med maximal stolsvärme på. Visst, maten var inte jätte varm när jag kom fram till min slutdestination, men den var ätbar. Nästa gång tror jag dock att jag satsar på att ta med mig en pastasallad istället;)
31 december, Nyårsafton
Vid klockan 19 begav jag mig vidare till Våxtorp där de följande tímmarna skulle spenderas.

Kvällens värdpar, Sofia och Oskar

Trerätters middag - smarrigt, men starkt för vissa:)


Glada i hatten=)



Var tog alla vägen?!

Mina två bordsgrannar, Dennis och Anton.




Kvällens DJ


Vad är en fest utan den berömda köksfesten?! Ett påklistrat leende på mig, en fokuserad Elina samt en filosoferande Daniel=)

Har vi hört det förr? Skål;)

Elina och jag tog en soffpaus.

Tack för en trevlig kväll mina vänner!