GULDEMLAN

Nu vid årsskiftet så har vi en hel del inventeringar på jobb som vi ska ut och kontrollera. En av våra kunder har sitt lager i Brösarp och lotten om att besöka dem föll på mig. Hela förmiddagen gick jag och var nervös... Jag är inte särskilt förtjust i att köra långt, vilket egentligen beror på att jag har ett lokalsinne som är lika med noll. I julklapp fick jag dock en GPS så just denna gång var det inte detta som var problemet. I situationer där jag ska köra en längre sträcka ensam litar jag däremot inte riktigt på mig själv. Anledningen till det är att jag är rädd för att bli så trött så att jag nickar till. Jag har en förmåga att somna på de mest otänkara platserna och att slumra till framför en ratt är definitivt inte lyckat. Egetligen så tror jag väl inte att det skulle gå så långt, men har man svårt för att styra sin sömn så känner man sig aldrig 100% säker. Jag maxade kylan i bilen och det var verkligen svinigt kallt under de knappa fyra timmarna som jag körde. Musiken skrålade ur högtalarna och jag sjöng för kung och fosterland. Att få bly på ögonlocken i denna miljö var nästintill omöjligt;)

Jag åkte ifrån jobb klockan 11 och på grund av det uppstod problem nummer två, hur ska jag lösa lunchen? Att äta innan avfärd var inte aktuellt eftersom jag alltid blir lite pömsig efter en middag. Att äta när jag kom tillbaka var inte heller ett alternativ, jag hade dött av hunger! Jag hade dessutom valt att ta med mig spagetti med köttfärssås (vad hände med min annars så felfria planering när det gäller mat?) och att äta detta kallt kändes inte särskilt lockande. Rätt som det var så fick jag en idé, som jag själv tyckte var en riktig snilleblixt;) Jag värmde min middag på jobb och sen satte jag matlådan i förarsätet med maximal stolsvärme på. Visst, maten var inte jätte varm när jag kom fram till min slutdestination, men den var ätbar. Nästa gång tror jag dock att jag satsar på att ta med mig en pastasallad istället;)