GULDEMLAN

För tillfället så har jag mer ledig tid än någonsin. Mina kvällar är inte fyllda med innebandy-/fotbollsträningar och eftersom jag väljer att köra morgonpass istället så har jag inga träningstider att passa när jag lämnar jobbet. Jag njuter i fulla drag och har passat på att umgås med människor som jag vanligtvis inte hinner träffa mitt i veckorna. Det har varit middagsbjudningar, kvalitétstid med familj/vänner, grillning, promenader, shopping och ja, denna lista kan göras lång. 

Tidigare i veckan så rensade jag i min garderob, vilket resulterade i fyra stora högar som ska bort. Elina var inte sen på att gå igenom allt och plocka det som hon tyckte var intressant. Idag kom även mamma för att se om hon kunde hitta något till sig själv eller till mormor. Det är bättre att någon använder det än att det bara ska ligga i min garderob och skräpa! Vissa saker är dock alltid lite svårt att göra sig av med och själv har jag två klänningar som jag köpte för sex(?) är sedan. De är aldrig använda och prislappen hänger fortfarande kvar... Denna gång tänkte jag dock kassera dem, men efter att jag frågat om råd och fått mycket beröm för dem så fick de åter igen hängas in. Jag lär troligtvis inte använda dem ändå, men jag antar att det varken gör till eller ifrån om de hänger där ett litet tag till. Sex eller sju år kan väl kvitta...;)

Sedan jag köpte min bil har jag stått i kö för en garageplats. I fredags fick jag äntligen nycklarna, men eftersom jag visste att det var väldigt trångt där så vågade jag inte köra ner bilen själv. Pappa fick komma och assistera mig och jag kan ju säga så mycket som att det inte var någon lätt uppgift! De stora pelarna i mitten är hopplösa och det är inte många centimetrar jag har tillgodo. Jag övade tre fyra gånger när pappa var med mig och eftersom min grannbil inte var på sin plats så fick vi sätta ut dunkar som skulle symbolisera dess kanter. Backa, snurra på ratten, köra fram, snurra på ratten, backa osv... Igår var det första gången som jag körde ner i garaget själv och jag var faktiskt lite smått nervös för hur jag skulle reda ut det. Nu hade jag ju inte pappa som guidade mig. Det gick dock ganska smärtfritt för båda bilarna i parkeringsfickorna sidan om mig var borta. I morse när jag skulle köra till jobb så fick jag i alla fall se min grannbil och det var en Peugeot 206, vilken lättnad! Jag hade gått och oroat mig över att det skulle vara en kombi som tog stor plats och minskade mitt svängutrymme ännu mer! =)

Ännu en innebandysäsong är över och det är ett ganska tungt år jag lägger bakom mig. En degradering till division 2 var inte vad jag hade förväntat mig och första halvan av serien var vi nere i en riktigt djup dal, i alla fall poängmässigt. Motivationen har pendlat och under vissa perioder var jag inställd på att detta skulle bli min sista säsong. Man lägger ner många timmar och i kombination med att jobba är det inte lätt att få sin vardag att gå ihop. Stress har blivit något av ett signum och att ha lediga kvällar är något som jag har saknat. Mitt i motgången vände dock allt och vi började så smått plocka poäng, både från toppen- och bottenlagen. Med vind i ryggen går allt lättare och när man även ser att slutet börjar närma sig så får man lite extra energi.

I måndags var det vår sista träning och jag måste säga att jag tyckte det var riktigt roligt. Jag gjorde ett gästspel som forward och det var faktiskt väldigt givande. Jag är väl egentligen en typisk back eftersom mina offensiva kvalitéer inte är särskilt bländande, men det var i alla fall kul med något nytt=)

Säsong 2010/2011 var inte min sista utan för drygt en vecka sedan skrev jag på ett nytt ettårskontrakt. Det var kanske förvånande för vissa, med säkert en självklarhet för andra. Jag känner mig inte riktigt redo för att enbart köra egenträning och trots att jag ibland kan kräka av tristess på våra långa "maratonpass" så ger matcherna fortfarande en adrenalinkick som jag inte vill vara utan. Tävlingsnerven är inte redo att vila riktigt än...


Bild lånad från upsphoto.se