GULDEMLAN

Jag har känt mig långsam och klumpig samtidigt som jag och bollen har varit värsta ovänner. Även om jag inte har velat det så har jag både analyserat och funderarat för att minnas hur jag gjorde förr. Då när allt var så lätt. Jag har inte haft några problem med att förstå varför, men jag har haft problem med att acceptera. Huvudet vill en sak och kroppen gör något helt annat. Vilket är receptet för framgång? Vilka ingredienser behöver jag för att lyckas? Svaret har tagit tid att få fram och det är först den sista veckan som jag har fått ihop min blandning. Självförtroendet kom som ett brev på posten och i kombination med lite pigga ben så lossnade det äntligen. Jag är medveten om att jag har en bra bit kvar, men jag är samtidigt stolt över att jag har klättrat över det största hindret. Det var segt och emellanåt har jag skämts över att det har tagit så lång tid. Jag gav i alla fall inte upp och jag känner att jag snart kan skratta min korsbandsskada rakt i ansiktet: Du kommer inte vinna över min fotboll!

Vi avslutade vårsäsongen på ett lika bra sätt som vi började den, som vinnare. I första halvlek spelade vi stundtals en strålande fotboll och, som jag har sagt så många matcher tidigare, så hade vi kunnat ha en större ledning. Det var flera träffar i målramen och chanser hade vi gott om. Att vi fick en seger var dock det viktigaste, inte minst för att få ett bra utgångsläge till hösten. Matchens plus ger jag till Erica. Hon var grym!

Efter matchen väntade grillning hemma hos lagledare Peter. Han hade, med tränare Magnus och en del föräldrar i spetsen, planerat och fixat allt på ett supersätt. God mat och en mysig inramning, det är fint med engagerade personer runt laget!  

Just nu tycker jag faktiskt att det känns lite sorgligt. Det är ett par månader innan vi ska spela match igen och när jag själv börjar känna att jag är på gång så blir det ett break. Ge mig mer! Motivationen är på topp och jag känner mig inte redo för att släppa det än. Just nu är fotboll livet=)