London: Onsdag 12 maj
Igår klockan 18 satte jag och Elina oss på tåget i Ängelholm för att ta oss till Kastrup. Precis som vanligt när vi reser så hade vi problem med vikten på vår väska. Denna gång hade vi bestämt oss för att vi skulle klara oss på en resväska, det vill säga totalt 20 kg. För varje bagage man tog med sig kostade det nämligen en extra slant och snåla (=ekonomiska) som vi är så tänkte vi att det skulle räcka. Eller i själva verket var det jag som tog det beslutet. Hade Elina fått bestämma så hade vi enbart rest med handbagage(!). När vi kontrollvägde väskan hade vi 1.5 kg för mycket, men efter att vi hade plockat bort duschtvål och lite kläder så slutade det på 20.1 kg. Att det sen var jag och inte Elina som fick avstå en del av sin packning är en annan historia...
Att resa lätt var en följetång som jag fick lida för. Elina var fast besluten om att hon skulle ha med sig ett minihandbagage där hon bara fick plats med plånbok och mobil. Resterande hade hon tänkt lägga i mitt, men eftersom jag redan hade en ganska välfylld väska så körde hon på påsstilen istället. Som jag fick skämmas alltså;) Där gick hon med en välfylld Lindex- och en Pressbyråpåse...
På Kastrup inledde vi med en fika på Starbucks. Det blev vars en liten kopp varmchoklad med en muffins till. Vad det kostade? 200 kr, rena rånet! Det var tur att vi sparade in pengar på väskan...;) Vi var lite oroliga för att askmolnet skulle påverka vår resa och mycket riktigt kom vi inte iväg beräknad tid. En timmes fördröjning fick vi stå ut med och i slutändan skulle det visa sig bli en kostsam försening... Timmarna innan vi skulle gå på planet var det ett ständigt köande. Eller rättare sagt så satt vi i soffor och vilade medan övriga resenärer stod upp. Vi resonerade som så att det kunde kvitta om vi kom på planet först eller sist, alla hade ju sina bestämda platser. Riktigt så var det dock inte. När vi kom på så började vi leta efter våra rader, 46 och 47. Problemet var bara att det endast fanns 25 rader. Jaha, hur fungerade detta då? Vi funderade på att fråga en i personalen, men när vi insåg att alla var engelsmän och att övriga resenärer skulle höra när vi pratade engelska så ändrade vi oss ganska snabbt. När det i stort sett bara var vi som var kvar i gången så insåg vi att det var fri placering och att det antagligen var därför som alla hade varit så noga med att stå långt fram i kön. Själv hade jag tur och fick en plats nära fönstret och sov därför den två timmar långa resan.
På grund av förseningen kom vi fram till London (Stansted flygplats) precis efter att alla tunnelbanor hade stängt och därför skulle vi bli tvungna att ta en buss. Den skulle dessutom stanna långt ifrån vårt slutmål och hur vi skulle ta oss fram den sista biten var ett problem som vi inte riktigt visste hur vi skulle lösa. Taxi kändes inte aktuellt eftersom det hade varit en aning dyrt för två personer att dela på. Mina passagerargrannar hade dock bott i London flera år och med hjälp av dem så slutade det med att vi delade en taxi från flygplatsen enda fram till Jennies lägenhet. Visst blev det en ganska dyr tripp, men vid den tidpunkten på natten så var det värt varenda krona samtidigt som vi slapp att byta och vara ute på resande fot i ytterligare några timmar.
Vi fick en snabb rundvandring i lyan innan vi bäddade ner oss. Nu väntar nya äventyr i en ny stad!
Att resa lätt var en följetång som jag fick lida för. Elina var fast besluten om att hon skulle ha med sig ett minihandbagage där hon bara fick plats med plånbok och mobil. Resterande hade hon tänkt lägga i mitt, men eftersom jag redan hade en ganska välfylld väska så körde hon på påsstilen istället. Som jag fick skämmas alltså;) Där gick hon med en välfylld Lindex- och en Pressbyråpåse...
På Kastrup inledde vi med en fika på Starbucks. Det blev vars en liten kopp varmchoklad med en muffins till. Vad det kostade? 200 kr, rena rånet! Det var tur att vi sparade in pengar på väskan...;) Vi var lite oroliga för att askmolnet skulle påverka vår resa och mycket riktigt kom vi inte iväg beräknad tid. En timmes fördröjning fick vi stå ut med och i slutändan skulle det visa sig bli en kostsam försening... Timmarna innan vi skulle gå på planet var det ett ständigt köande. Eller rättare sagt så satt vi i soffor och vilade medan övriga resenärer stod upp. Vi resonerade som så att det kunde kvitta om vi kom på planet först eller sist, alla hade ju sina bestämda platser. Riktigt så var det dock inte. När vi kom på så började vi leta efter våra rader, 46 och 47. Problemet var bara att det endast fanns 25 rader. Jaha, hur fungerade detta då? Vi funderade på att fråga en i personalen, men när vi insåg att alla var engelsmän och att övriga resenärer skulle höra när vi pratade engelska så ändrade vi oss ganska snabbt. När det i stort sett bara var vi som var kvar i gången så insåg vi att det var fri placering och att det antagligen var därför som alla hade varit så noga med att stå långt fram i kön. Själv hade jag tur och fick en plats nära fönstret och sov därför den två timmar långa resan.
På grund av förseningen kom vi fram till London (Stansted flygplats) precis efter att alla tunnelbanor hade stängt och därför skulle vi bli tvungna att ta en buss. Den skulle dessutom stanna långt ifrån vårt slutmål och hur vi skulle ta oss fram den sista biten var ett problem som vi inte riktigt visste hur vi skulle lösa. Taxi kändes inte aktuellt eftersom det hade varit en aning dyrt för två personer att dela på. Mina passagerargrannar hade dock bott i London flera år och med hjälp av dem så slutade det med att vi delade en taxi från flygplatsen enda fram till Jennies lägenhet. Visst blev det en ganska dyr tripp, men vid den tidpunkten på natten så var det värt varenda krona samtidigt som vi slapp att byta och vara ute på resande fot i ytterligare några timmar.
Vi fick en snabb rundvandring i lyan innan vi bäddade ner oss. Nu väntar nya äventyr i en ny stad!
Kommentarer
Trackback