GULDEMLAN

Jag står sidan om och känner mig helt hjälplös. Jag kan inte påverka någonting och det är så frustrerande att inte kunna hjälpa till. Av de fem år som vi har spelat i elitserien så var detta en av de tyngsta förlusterna. När slutsignalen ljöd så var jag alldeles tom inombords och på något sätt känner jag mig skyldig. När laget har som störst behov av poäng så står jag bara och tittar. Jag kan varken förstöra eller förbättra och det är väl det som svider mest. Hur min nästa säsong kommer att se ut ligger inte i mina händer, utan det är andra som ska bestämma det. Å andra sidan är det personer som jag litar på och jag vet om att det ska mycket till för att de ska svika mig.

Matchen mot Västerås kunde egentligen ha slutat hur som helst. Efter första perioden hade vi en klar, men inte en helt rättvis, ledning. I andra blev det ett riktigt målkalas där båda lagen följdes åt och i tredje var det Västerås som drog det längsta strået. Som så många gånger förr så kändes det som om vi hade bussresan kvar i både huvud och ben. Vi var efter i tanken och sega i steget. Det är nu sex matcher kvar och 18 poäng att spela om. På pappret har vi inga lätta motståndare, men vem har sagt att allt ska vara lätt. Vi har gjort det förr och vi kommer göra det igen, ge mig skrällen!