GULDEMLAN

Idag på jobbet kom det några italienare för att handla. Helt plötsligt börjar de fråga mig en massa saker, på engelska... För att kunna ge de någorlunda vettiga svar försökte jag med mina stapplande språkkundskaper svara dem. I takt med att min ansiktsfärg började blossa upp ökade också kön i kassan. Som pricken över i:et var det även knäpptyst i affären, det händer aldrig annars! Typiskt att alla skulle höra när jag pratar engelska... Det pinsamma var inte slut än utan när italienarna skulle betala med sitt kontokort så hade de ingen kod på det och jag fick därför be dem om legitimation. Men vad hjälpte detta, var ju hur mycket siffror som helst i deras pass och inte en enda kombination som såg ut som ett svenskt personnummer. Det slutade med att de fick visa mig vilket nummer det var som gällde och jag hoppas innerligt att de inte lurade mig. Fast o andra sidan visste ingen annan i personalen heller hur man såg personnumret på ett utländskt pass och det var ju för väl. Men det måste ha sett roligt ut för övriga kunder när jag satt där som ett fån...=) Men jag får väl bjuda lite på mig själv...