Frågan är inte OM det blir fler korsbandsskador, utan vem som står på tur

I förra veckan frågade ladiesedition.se om jag kunde tänka mig att skriva en krönika åt dem. Riktlinjerna jag fick var att den skulle handla om mig själv och min skada. Idag har den blivit publicerad och går att läsa här.

Nya mål

Som väntat sattes min diagnos till att korsbandet var av. På köpet fick jag även en trasig menisk, men om jag förstod det hela rätt så var det inget som skulle förlänga min rehabiliteringstid. Beskedet kom inte som någon överraksning utan bevisade bara att min känsla, när skadan väl skedde, hade varit rätt. 

Åh vad jag längtar till den dag då jag får dra på mig matchtröjan igen...


Bild: fbce.se


Hoppet är det sista som överger...

Det finns en minimal chans att doktor Wahlström har fel. Snart får jag dock domen svart på vitt, magnetröntgen är nästa anhalt...

Ljuset släcktes, men det kommer börja brinna igen

Det har nu gått drygt 79 timmar sedan jag låg kvidandes på golvet. Den värsta chocken har lagt sig och jag har istället börjat inse vad det är som väntar mig. Allt känns fortfarande overkligt och det hela kommer nog ta ett tag att smälta. Saker som tidigare har varit så självklara har bytts ut till en omöjlighet. Allt jag ska göra blir väldigt omständigt och det krävs planering in i minsta detalj för att underlätta för alla inblandade. Jag måste ha skjuts överallt och att bära en tallrik eller ett glas vatten är inte ens att tänka på. Mamma & pappa har fått ställa upp en massa och på jobb får de serva mig med sånt som jag inte klarar av. I gengäld får jag dock diska matburkarna så det blir väl kanske jämt lopp där...;)

För egen del finns det inte så mycket mer att göra än att finna sig i situationen och jobba utefter den. Jag har en karta att följa och om jag inte springer fel alltför många gånger så kommer jag att vara i mål i augusti. Ser ni mig på villospår så ryt till och peka vilket håll jag ska åt. Ni har redan gett mig en kanonstart med alla fina hälsningar som kommer ge mig kraft och energi under startsträckan. Alla meddelande är sparade så att jag ska kunna plocka fram och läsa dem de dagar som jag halkar ut i diket och har svårt för att ta mig upp på egen hand.

DET FINNS MÅNGA STIGAR TILL BERGETS TOPP, MEN UTSIKTEN ÄR ALLTID DENSAMMA

Det blev inte många timmars sömn i natt

Tankarna åker karusell innanför pannbenet...

Mardrömmen har blivit sann

Jag trodde inte att jag hade så många tårar inom mig, men sen den tolfte minuten i tredje perioden så har de bara forsat. Jag kan inte riktigt förstå vad som har hänt och vad som nu väntar mig. Allt känns bara som ett enda stort svart hål där jag är huvudperson. En del av mig har dött och det kommer i bästa fall inte att bli levande förrän i augusti igen. Detta är en av de värsta dagarna i mitt liv!


Jag är evigt tacksam för Lars Wahlströms hjälp. Han körde hem till mig för att undersöka mitt knä. Hans första diagnos, som tyvärr aldrig slår fel, säger att mitt korsband är av. I början av nästa vecka väntar magnetröntgen och det lär troligtvis bli operation i januari eller februari. Med Lasse som ansvarig har jag de allra bästa förutsättningarna för att bli bra igen och jag kommer att göra allt i min makt för att jag ska vara redo för spel till nästa säsong. Så här lätt blir ni inte av med mig, vägen tillbaka har redan börjat...
 

TACK för alla värmande sms, telefonsamtal och den hjälp som jag fick när olyckan var framme! <3

FBC - Pixbo 7-4
Jag är stolt över hur vi inledde matchen, hur vi genomförde den och hur vi avslutade den. Med vår egen favorit Ellinor Nilsson i motståndarlaget blev de några känslomässiga tårar och kramar efter slutsignalen. Du är riktigt grym och vi väntar tappert på att du ska återvända. Du är en del av oss, vi saknar dig!


Nyare inlägg