GULDEMLAN

Fjolårets unga ÄFF-lag har denna säsong fått lite rutin från några av oss gamla Munkaspelare. Att anordna någon aktivitet, utöver själva fotbollen, kändes därför extra viktigt. Igår träffades vi ute på Lingvallen i Skälderviken för att umgås. Vi inledde med en föreläsning, Att Våga Misslyckas. Därefter följde diverse teambuildningsövningar samt några individuella tävlingar. På eftermiddagen hade vi en kurs i självförsvar. Det var lärorikt och även om man kanske inte kommer ihåg allt så vet man ungefär hur man kan agera om man någon gång skulle hamna i en obehaglig situation.

Kvällen fortsatte i tävlingarnas tecken och den gren jag blev utmanad i var: "Vem suger bäst". Vi tre som skulle tävla fick in vars ett stort glas med coca cola och ett sugrör. När jag insåg att jag skulle tömma det så snabbt som möjligt sjönk jag genom golvet. Jag hatar läsk och har inte druckit det på hur många år som helst. Tävlingsinstinkten finns ju dock alltid där så att ge upp var inte aktuellt. Tyvärr fick jag ingen seger med mig utan det blev istället en bubblande mage;)

På kvällen var vi många som var trötta och det bestämdes att vi skulle kolla på film. De flesta röstade på Björnbröder (sa jag att det var ett ungt lag...;), men som tur var så hade jag tagit med mig en film, Beck - I Stormens Öga. Det slutade med att vi såg den och det passade både "barnen" och oss vuxna;)

Idag avslutade vi lägret med att prata målsättningar. Vi siktar högt och med den erfarenhet som jag har från division 4 så anser jag att vårt mål är fullt realistiskt. Lagets blandning av rutinerade samt unga lovande spelare kommer att bära frukt...

Sådana här dagar ifrågasätter man varför man spelar fotboll. Det var kallt, blåsigt och mitt i matchen började det att hagla. Väderförhållandena var alltså inte de bästa och det är ofattbart hur lördagens underbara väder kunde försvinna så fort.

Dagens match spelades på Förslövs konstgräsplan. I vanliga fall håller vi till ute på Valhall och det var en stor skillnad på måtten mellan dessa planer. Idag var det en fyrkantig och kort sak där det var svårt att hitta passnignar mellan motståndarnas backlinje och målvakt. Detta missgynnade oss, och inte minst mig själv som gillar att löpa mycket på tomma ytor. Även om vi inte spelade någon bländande fotboll så hade inte Bjärelaget mycket att komma med i första halvlek. Efter paus var det vi som fick motvind och då jämnades spelet ut. Det var ganska tufft och småfult, men det var inget som jag klagade på. Det brukar helt enkelt passa mig bättre än när jag möter små, snabba, tekniska lirare.

För egen del så lossnar det allt mer och idag hade jag färre felpass än tidigare. För varje match jag spelar så känns det som att jag tar små kliv tillbaka mot min gamla form och förhoppningsvis ska det inte ta hela säsongen innan jag är där;)

Detta var en match mot ett lag som förra säsongen slutade på en tredje plats i division 4. Det skulle alltså bli en bra värdemätare för oss. Vi inledde starkt och hade det mesta av bollinnehavet. I slutet på första halvlek och i början på andra hade vi dock en liten dipp, men vi hämtade oss och segern kändes aldrig hotad.

Förra matchen vi spelade var jag som sagt lite orolig över min "fotbollskondition". Nu är jag dock lugn för denna match var det inga som helst problem och det kändes som om jag kunde springa hur långt som helst. Det var en härlig känsla och nu är det "bara" bollkontrollen som saknas...

I lördags gjorde jag min första fotbollsmatch på 1.5 år och jag kan ju säga att det var jobbigare än vad jag hade väntat mig. Med en innebandysäsong i ryggen så är kroppen inställd på korta explosiva löpningar. I fotbollen blir det däremot en helt annan sträcka att springa och jag får väl medge att jag gick ut lite väl hårt. Under matchens första tio minuter hade vi i stort sett allt spel och som anfallare hade jag mycket att jobba på. Jag sprang i stort sett på allt och när jag var som tröttast började jag bli lite orolig för min kondition. Jag var genomförkyld så det påverkade givetvis också min kapacitet, men jag insåg också att jag fick ha lite mer tanke bakom mina löpningar. Vi hade en väldigt kort uppvärmning och det är heller inget som jag är van vid så det tog ett tag innan jag kom in i andra andningen. När det väl flöt på så var det inga större problem att spela, men jag ska villigt erkänna att jag var riktigt trött efteråt. 90 minuters spel tar på krafterna och det var en utslagen Emelie som under eftermiddagen parkerade i soffan;)

Min insats på matchen var inte så mycket att hänga i granen och att jag kunde missa så öppna lägen som jag gjorde var ett under. Mitt tidigare målsinne verkade ha tagit semester och de kommande veckorna hoppas jag att jag hittar känslan igen. Mina passningar hade inte heller särskilt bra kvalité, vilket mina stackars lagkamrater fick lida för... Aja, efter två träningspass kan man väl kanske inte begära mer och efter detta kan ju allt bara bli bättre. Om det var kul? Ja, definitivt! Jag ser verkligen fram emot denna fotbollssäsong=)

...och numera blir det fotboll för mig i Ängelholms FF. Sätt bollen i rullning!

Under hela min rehabtid har jag bara fokuserat på att ta mig tillbaka till innebandyn, men när jag för några månader sedan fick lite fotbollssamtal så väcktes tanken på att göra en comeback även här. Trots att det var på innebandyplanen som jag skadade mig så har det på något konstigt sätt känts mer obehagligt att snöra på sig fotbollsskorna än joggingskorna. Jag antar att det är dobbarna och det lite trögare gräset som har avskräckt mig.

I eftermiddags var det dock tid för mig att göra första fotbollsträningen sedan skadan. Uppdrag nummer ett var att leta upp min utrustning och hemma hos föräldrarna hittade jag mina fotbollsskor. Spindlarna hade tydligen gillat dem för de var fyllda med väv... Mina benskydd hittade jag däremot inte så det blev till att låna lillebrors istället. Mitt minne säger mig att mina egna inte hade varit mycket fräschare... Dagens väder var inte någon höjdare och det blev till att slänga på sig ett tjockt lager med kläder. Jag förstår varför fotboll är en sommarsport!

Min insats på träningen var väl inte så mycket att hurra för. Jag kände mig ringrostig, men något annat hade jag å andra sidan inte räknat med. En av de första övningarna vi hade var att slå lite längre passningar till varandra. Jag gav högerfoten chansen ett par gånger, men jag gillade inte känslan av att mitt knä översträcktes. Jag började istället använda min mindre heta fot, vänster. Jag får väl helt enkelt vänja mig vid tanken på att jag numera är vänsterfotad;)

Innan gårdagens innebandymatch fick jag frågan:
- Alltså vad är det för ett lag du ska träna med? Är det oldladies eller?

Nej Möller, riktigt så gammal är jag inte än. Som 24-åring är det okey att spela i ÄFF´s DAMLAG...;)

Nu i mellandagarna så brukar vi alltid vara med i diverse inomhuscuper i fotboll. I år var inget undantag så igår åkte jag till Åstorp för att heja på mina lagkamrater. En bit in på kvällen så dök även supportern Katta upp. Hon satte sig vid mig och när hon tittade ner på sin mobil så ven det plötsligt en boll förbi oss.

- Det var nära ögat!
- Ja, det gäller att ha koll på vad som händer för det vore ju mindre roligt att få en läderboll i huvudet när man inte är beredd på det.

Tio minuter senare:

Jag: Vill du ha en läkarol?
Katta: Ja, tack!

Plötsligt händer det som inte får hända. Under tiden som vi tittar ner i asken så kommer det en boll flygande emot oss. Vi ser den inte och rätt som det är så träffar den Katta rakt i huvudet. Hela läktaren blir knäpptyst och vi bara tittar på varandra. Efter några sekunder brister vi ut i skratt och det var ju inget vi var ensamma om, övriga läktaren var inte sen på att hänga på...;) Efter den händelsen följde vi hela tiden spelet med blicken, ett sånt misstag gör man bara en gång...

Under gårdagen ringde klockan 07.00. Pga av julfesten hade jag bara fått 4.5 timmars sömn och jag hade mer än gärna velat stanna kvar under täcket. Det var dock inget alternativ då jag skulle iväg på fotbollscup. Inomhusturneringar är riktigt roligt och när jag väl hade gett mig iväg så kände jag mig redo för spel. Det bjöds på tufft motstånd och sett till divisioner var vi det lag som spelade i lägst. Det var bl a Stattena från allsvenskan, Eskilsminne från division 2 och Råå från division 3 som satte ribban för en turnering med duktiga spelare. Vårt facit blev en vinst, en oavgjord och tre förluster. Bortsett från en plattmatch så bör vi vara nöjda med vår insats.

Något som jag konstaterade var att kroppen inte är van vid sån här typ av träning. Varje match varade i 13 minuter och därefter var det 1.5 timmes paus innan det var tid igen. Denna procedur upprepade sig fem gånger och ju längre dagen gick ju mer lik ett kylskåp blev jag. Det var stelt till tusen och i kombination med att jag inte har rört en fotboll sen min sista seriematch i början av september (jag har kickat lite med en innebandyboll, räknas det...?) gjorde att jag och bollen var ovänner vid ett flertal tillfällen...;) Det var i alla fall kul att komma i kontakt med den stora runda igen och jag kan inte påstå annat än att några muskler är lite gnällande idag. Om inget annat så var det på tiden att de rostiga fotbollsrörelserna fick dammas av och få sig en dos träningsvärk=)

Katastrof, pinsamt, uselt! Ja kalla det vad man vill, men vår insats var allt ifrån godkänt! 10 minuter in i andra halvlek hade vi underläge 2-1, men sen började raset. Någon analys tänker jag inte ge utan nu är det bara till att ta nya tag till nästa helg där jag mer än gärna vill bevisa att dagens insats bara var en engångsföreteelse!

Resultatmässigt var det en svängig match där Svalöv snabbt tog ledningen med 2-0. Vi jobbade oss tillbaka in i matchen och kunde både reducera och kvittera innan pausvilan. I andra halvlek tilläts vi till och med att ta ledningen med 3-2 innan Svalöv satte in en extra växel och gick upp till 4-3. Det kändes lite som om det resultatet skulle stå sig, men med ett par minuter kvar lyckades vi kämpa oss till en kvittering, vilken lycka! Hela laget ska ha ett stort beröm, men ska jag höja någon lite extra så blir det fjortonåriga Lina Persson. Hon är en riktig bollbegåvning och är dessutom helt undarbar att spela med. Hennes lycka vid vårt 4-4 mål berörde verkligen, så härlig!

Glädjan byttes dock snabbt till förtvivlan då det visade sig att det hade varit inbrott i alla omklädningsrum under tiden som vi spelade. När vi kom in i vårt låg väskorna huller om buller. Neccessärernas innehåll låg uttömt på golvet och det mesta var länsat. Min mobil och bilnyckel var skönt nog kvar så det enda jag blev bestulen på var mina kontanter. Det var dock värre för många andra... Ett par stycken var av med sina telefoner och det värsta av allt var att de hade tagit en i lagets vigselringar samt ett halsband som hon hade fått från sin pappa när han gick bort. Hur kan man bara göra något sånt?! Det går ju inte att ersätta med några pengar i världen... Ibland undrar man om vissa människor saknar ett samvete...