En halvmara

Telefon från Elina i fredags:

- Vill du träna med mig imorgon?
- Jag hade tänkt köra trappträning.
- Kan du inte följa med ut på en längre löprunda så kan vi köra trappträning på måndag istället? 
- Jo det kan jag väl göra. Hur långt ska vi springa då?
- Jag hade tänkt mig ungefär 2 mil.
- Va???? Skojar du med mig eller?!
- Nej... Jag vet att du inte tycker det är roligt att springa så långt, men det är så himla tråkigt att springa själv. Snälla kan du inte följa med!


Jag var väl inte jätte svårövertalad och det slutade med att vi bestämde att vi skulle mötas upp klockan 8.30 på lördagsmorgonen. Elina hade lagt upp rundan och vi sprang ut mot Vegeholm. Vägen var inte alltför rolig och när vi sprang på "evighetssträckan" tillbaka mot Ängelholm tyckte till och med Elina att det var lite tråkigt. För egen del så var det första gången som jag sprang en så här lång sträcka (2.1 mil) och det gick faktiskt lättare än vad jag trodde. Efter 1.5 timme var jag dock riktigt less på det och sista biten mellan Varalöv och stan (med en extrem motvind) var segt. Känslan när vi var i mål var dock riktigt gó och jag kände mig stolt över att jag hade tagit mig igenom det. Jag hade dessutom väntat mig att kroppen skulle reagera mycket starkare på ett sånt här pass, men den har tagit emot det bra. Nej Elina, det betyder inte att jag vill göra det igen...;)


Kommentarer
Postat av: Elina

Bra jobbat vännen, o ja jag tror visst att du vill springa långt igen!

2010-03-28 @ 19:22:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback