GULDEMLAN

Träningsvärk är något som jag alltid har tyckt om. Man känner att musklerna har fått jobba och man känner att träningen har gett något. Denna gång var det dock på en helt annan nivå än vad jag har varit med om tidigare. I måndags körde fystränare Lindsjö ett kvalitetspass med oss, inriktning spänst. Vi pressade hela tiden oss själva till att klara de utmaningar som vi ställdes inför och när träningen var slut kände jag hur trött jag var. Att jogga ner var lättare sagt än gjort. Benen vek sig och bålen hade svårt för att hålla överkroppen rak. Detta skulle visa sig bli värre...

Dagen efter hade jag och Elina bestämt oss för att ta en morgonpromenad och på så sätt få igång den stela kroppen. Stel var bara förnamnet och jag tog mig knappt framåt på rundan. Benen gick inte att böja en enda centimeter för då föll jag ihop. Ryggen var så trött och jag fick ont så fort jag stod rakt upp. Magen var inte bättre och att skratta var stört omöjligt!

När jag åkte till jobb blev det inte bättre. För det första skulle jag ta mig av och på bussen. 90+ personerna var smidigare än mig och jag fick hänga på armstöden för att lirka mig ut genom dörrarna. Takiskt sett så lät jag alla som klev av bussen på samma hållplats som mig gå före så att de inte skulle se min stil. Den var gräslig! Väl på jobb uppkom nya problem. Vi har två våningar (cirka tio trappsteg emellan), men jag var tvungen att använda hissen varje gång jag skulle ta mig någonstans. Det gick definitivt inte att gå i trappor, och speciellt inte neråt... (Observera att jag inte ens använde hissen när jag var korsbandsskadad och gick på kryckor...) Häftapparaten har jag undvikit eftersom det har krampat sig i hela kroppen när jag har "tagit i" för att häfta ihop papper. Mitt komplement? Gem... Bära pärmar och gå på toaletten ska vi inte ens tala om, vilken pärs!

Att kvällens step-up pass måste ha sett roligt ut är nog inte så svårt att lista ut...