GULDEMLAN

I Riga: Klockan var 11 och jag satt på en föreläsning om moms. Mobilen vibrerade till och jag läste meddelandet. Jag fick en klump i magen och ville bara åka hem. Längtan efter att få snöra på mig skorna och dra på mig min matchtröja var enorm. Ögonen fuktades och texten på over-headen blev bara ett suddigt mönster. Allt jag kunde fokusera på var den lilla vita bollen och hur mycket jag missade genom att vara där jag var...

Under helgen var nog detta ögonblick det jobbigaste. När klockan sen väl stod på 14.00 satt jag med mobilen i högsta hugg och väntade på att pappa skulle matchrapportera till mig. Det gick 20 minuter och inget hände. Konstigt tyckte jag eftersom det sällan tar så lång tid innan något av lagen gör mål. Då gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Pga tidszonerna hade jag ju ställt fram klockan en timme och hemma var den inte mer än 13.20. Ah, jag skulle alltså behöva vänta 40 minuter till innan matchen var igång...

Jag som nästan aldrig är nervös har verkligen suttit på helspänn och det var många på jobbet som kommenterade mitt agerande. Det var en hemsk upplevelse att inte kunna vara med och påverka. I efterhand har jag fått mycket information om hur spelet och allt runt omkring fungerade. Eftersom jag inte själv var med så tänker jag inte ge mig på någon analys utan det låter jag dem som befann sig i hallen stå för...