GULDEMLAN

Att skriva något om helgens matcher har jag dragit mig för. Det skar som en kniv när vi inte fick med oss en enda poäng och jag vet knappt om jag ens vill tänka på det just nu. Besvikelsen kommer tillbaka och jag orkar inte riktigt ta de känslorna igen. Tårar har runnit både inombords och synligt, varför blev det så här?! Vi försöker och försöker, men ändå har vi inga marginaler på vår sida. Att snacka om marginaler när vi förlorar första matchen (Boden) med 7-3 och den andra matchen (Skellefteå) med 11-7 känns kanske konstigt, men jag kan inte riktigt undvika det. För en gångs skull sköt vi mycket och visst, vi hade många skott som gick över eller sidan om, men när vi väl fick dem på mål så satt där en målvakt emellan. Jag kan inte förstå varför vi inte får in de där extra turmålen som alla andra lag verkar få. Att bollen studsar på mållinjen tio gånger innan den tar i stolpen och att motståndarna därefter får bort den på något konstigt sätt är inget ovanligt när vi spelar. Ibland blir man bara så trött på allting! Givetvis får vi inte gräva ner oss i detta för då är det kört. Vi har nya matcher och nya utmaningar att ta oss an. Det finns inget annat alternativ än att gå vidare och försöka plocka fram det spel som vi vet att vi har inom oss. Att finna den trygghet som vi hade nästan hela höstsäsongen är ingen omöjlighet!

Det är i motvind du ser vilka de verkliga vinnarna är. Att som liggande kunna resa sig upp och trotsa de värsta stormarna är en egenskap som leder till framgång. Vi har gjort det många gånger förr och vi kommer göra det igen. Ledordet efter helgen är att vi måste börja tro på oss själva igen. Självförtroendet har fått sig en törn och själv ska jag göra allt för att laga det igen. Att ta sönder saker är oftast mycket lättare än att laga dem, men ett lag som oss brukar bli trampade på, vilket gör att vi är vana vid att bygga upp självförtroendet själva!